toreteelser som denna latt Kunna bli Iresta till obehagliga funderingar. . Men det ärick här platsen för obehågliga funderingar; talon derföre hellre om t. ex.s senjora Pepita!3 Som ni kanske erinrar er, var denna. be römda danserska väntad hit i fjol, men af hölls derifrån af dumma rykten: om kclera 0. 8. v. Denna gång har hon då verkligei infunnit sig och redan i går börjat sina dan sar på Casinoteatern. I förbigående sagdt, Ha emellertid Folkteatern? funnit för godt at strax sätta en konkurrent på benen, en sen jora Camsra. Hvem af de två skall nu piruet tera af med lagerkransen ? Här äro naturligt vis redan i dag två partier; det ena hurrar fö den gudomliga Pepita, det andra för den him melska Camara. . Jag ställer mig som en klol man midt emellan och ämnar icke låta skjut mig för någondera. Man berättar en historia om: huruledes Pe pita de Oliva en gång, önskande att helt priva aflägga ett litet prof på sin dans inför enan nan äfvenledes ryktbar dansös, Lucile Grahr (om jag icke tar fel), hade bedt den asenarc sjelf bestämma hvad hon, Pepita, skulle dansa för henne; hvartill den andra skall hafva svarat: Ack, min Gud, ingenting alls! Sit endast ner och låt mig betrakta, er. — förtjusande -bild!? Sagdt af en syster irkonsten, kar detta ord visserligen misstänkas. hafva vari inspireradt af något litet afundsjuka, liksom när en stor författare X., som ej: föl sin död kan tåla hvad den store författaren Y. skrifver, säger till den senare i et! stort sällskap: Ni var ute och red i går. icke sant? För fan, ni är ju en sann Alexis Noring!? Men vare sig dermed hur som helst, yttrandet (alltid Lucile Grahns!) är i mer än ett afseende fullt berättigadt, och jag sluter mig till den siste ärade talaren. Dels derföre att Pepita verkligen är en af dessa spanska skönheter, om hvilka intet nog artigt och poetiskt kan sägas, en af dessa gudomliga otäckor, med ögon blixtrande som aftonstjernan och med former smidiga som arfsynden (senjoran har visserligen redan fått litet af denna: embonpoint, som gerna tillfaller söderns fruntimmer så snart de nått öfver den första utvecklingens gräns, men smidigheten är hos henne icke derföre mindre); dels derföre att jag verkligen antager att hon ganska riktigt kan sitra och — dansa i en fåtölj, ungefär med samma intryck på åskådaren, som då hon rör sig fritt på tiljorna. Ty detta är just det egendomliga i denna spanska dans, för hvilken senjora Pepita alltid är och blir en åtminstone ytterst pikant representant, att den på intet vis uteslutande, icke ens mest, dansas med benen, så som vi dansa, vi nordeuropeiska dans-förmågor. Den har visserligen under vanliga förhållanden benen och fötterna till hvad man :i diplomatien-kallar basis, men för öfrigt utföres den, ofta till och med hufvudsakligast, med armarne (Pepita har dem charmanta !), med balsen (Pepita har den magnifik!), med höfterna (Pepita har dem underbara!), med axlarne, med hufvudet. med ögonen, med munnen, med — håret, med fingerspetsarne.: Allt detta skall dansa -på en gång, om en Madrilena, om -en El Ole skall vara riktig; en hop efteraperskor utföra öfverallt dessa spanska mnationaldansar med endast benen och på sin höjd armarne med, men detta blir halft, andefattigt, meniugslöst och — osmakligt; för att dansa dessa underligheter som :sig -bör,hörer .mimiken till, hörer denna elektriska sprittning i hela menniskan: från topp till tå, och jag är öfvertygad omvatt Pepita, hvilken obestridligen eger denna danselektricitet ikroppen :tillen hög grad af fullhet och energi, skulle — som ofvan sagdt — kunna rätt väl utföra en liten mådrilena, äfven placerad i en fåtölj framför mig, dig eller Lucile Grahn. Jag behöfver -här icke säga, atti detta slags dans är der alldeles icke fråga om konst i estetisk: mening, och senjora Pepita är ej heller, så vidt jag förstår, en Zansös, egentligen taget, det vill säga en artist. Förmodligen gör hon; icke sjelf anspråk derpå. Hon är rätt och slätt en spansk dansflicka, endast tillfälligtvis litet vackrare, litet behändigare, litet dristigare, litet friare än mängden af dessa täcka major., som svänga sig med. kastanjetter under Granadas olivträd. Dessa dansar sjelfva äro endast en vild naturglädje, en öfvergifyen, bizarr, regellös tokighet, der allting går ungefär på höft och der mycket derförc också skulle vara alldeles otillbörligt fult. om icke det medfödda behaget hos den dansande försonade en äfven med de argaste öfverdrifter. Sitter man på sin bänk i teatersalongen och betraktar detta med den högre krifikens, binocle, är man framför allt behäftad med vissa stereotypa begrepp om ett mer eller mindre ciceronianskt decorum, då är Pepita en styggelse och en parodi; men har man ett oskyldigt intresse för allt hvad som i allmänhet är af karakter, al folklynne, af lokalfärg, då finner man henne obestridligen för en eller annan gång värd att — applåderas. ; En person fälde en gång, med afseende på de italienska primadonnornas gång, jemförd med åtskilliga af våra nordiska näktergalars, föredrag, det yttrande, att han-hellre hörde en italienska sjunga, litet falskt; än en af våra egna sångerskor — susa rent (han begagnade, riktigt nog, ett sämre ord, som jag naturligtvis icke törs hitsätta); det ligger något-i detta omdöme, och det är på samma sätt med en dans, sådan som Pepita de Olivas, jemförd med våra balettpersonalers vanliga prestationer. Åtminstone för variations skull är det verkligen rätt tacksamt att en gång emellanåt se äfven något annat, än dessa eviga piructter och fot-filigramer i den högre konstgenren; den -yra bacchanten i stället för första dansösen vid Kongl. Maj:ts opera,. För min egen del fäster jag mig då icke vid, om dessa lyftningar på florsklidningen;äro litet mindre anständiga, än när t. ex. en dame söker att någorlunda välbehållen komma öfver en smutsig i gata vid islossningstiden, om dessa små