zelser, den lika rösträttenderutinnantorde hafva färre synder på sitt samvete än varesig stånds-, klasseller: förmögenhetsvalen. Der förstnämda har mer än en gång sammanför! riksförsamlingar, bestående af hvarje lands mest utmärkta och ädla medborgare. Orsaken ligger helt. enkelt deri, att den stora bopen — den litet skattande hopen — har en djupare aktning för den andliga öfverlägsenheten (sedlighetensiochkunskapens) än, med få undantag, förmögenhetens innehafvare, hos hvilka känslan af-egna yttre ressurser ofta utplånar vördnaden för högre, andliga egenskaper, hvilka man tvärtom mången gång har svårt att rätt väl fördraga. Visserligen utplånas denna så att: säga instinktlika motvilja, i den mån sann bildning vinner insteg hos de förmögnare; men fördomen är dock så djupt rotad, att en fattig man, äfven med de rikaste och ädlaste själsgåfvor, svårligen skulle vinna rika väljares förtroende, hvaremot en rik man, med framstående goda egenskaper, lätt skulle vinna den stora mängdens röster. Man ser i närvarande tid äfven inom vårt samhälle sakerna annorlunda och befarar att genom en lika valrätt, derigenom handtverksklasserna påstås skola vinna öfvermakten, afseende skulle komma att fästas icke på medborgörliga och statsmannaegenskaper, utan på avhänglighet till skråväsendet. På grund af en icke obetydlig personalkännedom, våga vi bestrida en sådan mening, och gå till och med så långt, att vi påstå, det ingen väsentlig olikhet i utgången skulle för det närvarande: inträffa, derest valen -skedde efter lika rösträtt mot om de skedde efter det nuvarande röstsättet. Och blefve utgången olika, skulle detta dock icke blifva nedsättande för den stora mängdens omdöme och rättskänsla. Några vådor för samhället kunna vi sålunda alls icke se uti genomförandet af lika rösträtt emellan de valberättigade. Det skulle alltså endast återstå att visa sjelfva principens oriktighet eller oriktigheten deraf att en medborgare, som till samhället bidrager med blott 1 å 10 rdr, egde lika röst med den som skattade 1000 å-2000. Betraktar man samhället såsom ett penningbolag, så eger utan tvifvel anmärkningen full befogenhet. Men om samhället ock är ett bolag, så ingå deri andra elementer än blott de materiella intressena. Der ingå krafter, för samhället lika vigtiga, om ej vigtigare än de som uppmätas i riksdalrar, hvilka till det helas bestånd skatta mera och icke mindre än millionären. Uppfostraren, som bildar ett uppväxande slägte; lagskiparen, som dömer öfver menniskors väl och ve; skriftställaren, som sprider kunskap och väcker den sedliga hågen; konstnären, uturhvilkens själ odlingens vackraste blommor uppspringa; den stilla, begrundande vetenskapsmannen, ja den simple arbetaren, som med redlig håg bygger och upprätthåller de grundmurar, på hvilka hela samhällsbygnaden ytterst hvilar: månne icke alla dessa också skatta något till det hela, om än deras bidrag synas mindre på skättsedlarne? Jo visserligen göra de det! Och just derföre att deras bidrag aldrig kunna uppmätas; just derföre att alla dessa röster aldrig kunna graderas, återstår det oss ingenting annat än att antaga personligheten såsom enhet.