VENNE FANILJEMÖDRAR, Fru M. S. SCHWARTZ.) Blek, men med ett skenbart lugn, visade sig Arvid vid frukosten. Den gick sin jemna ång. Jenny var sig lik, skämtade med fajr retades med bror Ernst och talade vänligt med Albertine, som syntes något mera stel och otillgänglig än eljest. Doktorn var tyst och såg mulen ut; han riktade stund efter annan sina mörkblå ögon på Arvid, som, då han mötte dem, rodnade och bet sig i läpparne, för att undertrycka den. vrede, som vid doktorns åsyn kokade inom honom. Majoren och majorskan voro sig fullkomligt lika. Han har ingenting sagt, tänkte Albertine, och efter frukosten skall jag tala vid honom. Det blir långt mindre förödmjukande för mig att bedja honom tiga, än att taga Jenny till medlerska. Jag kan omöjligt öfvervinna min obenägenhet för henne. Det skulle kännas alltför bittert att nödgas rodna inför henne.v Vid denna tanke höjde Albertine sitt hufvud ännu stoltare och. hennes ögon blistrade: Frukosten var just slut. Majoren hade redan lemnat salen, för att se efter sitt folk ute på ägorna, och majorskan qvarhöll de öfriga i ett samtal om åtskilliga orangeriväxter. Slutligen reste hon sig upp och yttrade till doktorn, med hvilken hon egentligenitycktes tala: Vill doktorn icke göra mig sällskap och bese vårt orangeri? — Jag kunde verkligen få lust att-blifva litet stött, då jag betänker, att doktorn nu varit här flera veckor och ännu icke besökt denna, på vårt lilla Rönby temligen anmärkningsvärda lokal., ) Se Aftonbladet n:r 200—212.