—8817—! vr FeFrr rrr——— Det var Zobeideh som först gjorde slut på detta kinkiga samtal genom att uppskjuta sitt val af varor till en annan gång. Oswald skyndade sin väg med detta besked, i full triumf öfver sin framgång och med föresats att i förtroende berätta sitt äfventyr för ett dussin goda vänner, hvilkas namn han joke en gång mindes riktigt. Shemsheh, som återvunnit ett slags trygghet, gick att dölja sin oro i ensligheten och der hon var fri från Zobeidehs spanande blickar. . Zobeideh var alltså i besittning af en kärjetsintrig, som till följd af hennes förställning sannolikt skulle fortsättas vidare inom sjelfva harem och erbjuda henne det så otåligt efterlängtade tillfället att störta sin rival. En gång herre öfver slagfältet, försummade hon ingenting för att betrygga sig om en fullständig aeger; och hon fullföljde sin föresats med den slughet, som är egen för qvinnor af hennes stam. Till en början förvissade hon sig om aft ingen lömndörr fanns i Shemshehs rum. Vid:we var hon angelägen att känna, huruvida Shen. sbeh icke möjligen hade låtit, döpa sig och pisräknade att i händelse af en öfverraskning ku on ställa sig under någon europeisk ambassadiörs beskydd; men Zobeideh hade snart inhemtat stt Shemsheh icke ens drömt om något sådant försigtighetsmått. Nu var synderskan isin i:örföljarinnas våld; det återstod blott att välja ett Passande ögonblick, för att öfverlåta henne oc bennes älskare åt bejens hämnd. Den till ett nytt möte utsatta dagen inföll. Osvald, alltjemt litande fullkomligt på sin förklädnad, under fät ioke att inställa sig. Han möttes, likasom fö tra gången, af Zobeideh, och sedan hon sagt några hvardagsfraser för att insöfva honom i ; äkerhet, skyndade hon sig ur vägen, viss på att han skulle taga kosan till Shemshehs rum. Några minuter efterå lät hon anmäla sig hor Osman bej; och ome