Öokså en universitetsfråga. Det är en känd sak, att professorerna sjelfv ombesörja universitetets ekonomi och drätse med biträde af underordnade tjenstemär bland hvilka räntmästaren ensam, som i frå gor af sådan art äger säte och stämma så som konsistoriiledamot, utgör ett undantag Ambulatorisk kan denna professorernas tjenst skyldighet så vida kallas, som den egentli gen bestrides af det utskott, som benämne consistorium minus, bestående af årets rek tor, prorektor och några likaledes för åre och i sin ordning valda konsistoriiledamöte jemte räntmästaren; och detta konsistoriun sorterar under consistorium majus, som i fler: fall är dess bjudande och kontrollerande öf vermyndighet. Denna institution, som för få år sedan kommit i stället för den gamla in spectura erarii, är likväl tillräckligt gamma för att hafva hunnit visa sig vara i hög grac otjenlig. Denna otjenlighet uppenbarar sig i tvenne afseenden. Först och främst kan en sådå förvaltning af universitetets ekonomiska an gelägenheter icke vara den bästa. Man ha ej annat kunnat vänta, och man har ej hel ler annat försport, än att de män, som tjenst göra vid ekonomien och drätselverket efter en gamla, med någon förändring och ut vidgning under ett nytt namn ännu bestående ordningen, äro komplett hederligt folk, och att de göra sitt bästa; men huru skulle väl en ambulatorisk förvaltning, bestridd af personer, som måste för tillfäl et studera sig in i sakerna för att efter årets förlopp lemna rum åt andra nybörjare, kunna vara den bä sta eller ens ändamålsenlig och försvarlig? Sjelfva rektorsembetet är ambulatoriskt, och om räntmästaretjensten härifrån utgör ett undantag, är dock räntmästaren såsom uppbördsman och dispensatör i flera fall partisk och underkastad redovisning, och kamreraren eger yttranderätt tan rösträtt. De i consistorium minus för året invalda ledamöterna kunna i allmänhet nätt och jemt hinna förskaffa sig någon hum om sakerna, någon insigt uti ett och annat. innan tiden för dem är inne att afträda från sin befattning. Huru skola väl personer, utan kunskap om de ämnen de skola handlägga, utan erfarenhet och praktik, kunna fungera på ett. skickligt och gagneligt sätt? Hvarifrån skola de hemta intresse för sin befattning, och hvarifrån -kan man rimligtvis härleda skyldigheten för dem att tjenstgöra med fullkomligt ansvar? Att detta ekonomiska synedrium alltid har en jurist ibland sig, hjelper saken ingalunda fullkomligt, ty äfven denne är väl merendels en mera teoretiskt än praktiskt bildad lagklok, hvilkens ledning likväl de öfriga ledamöterna: emellertid göra klokast uti att blindt följa. Kan man nu med billighet begära, att sådana män skola känna och tillämpa det klokaste och nyttigaste sättet att sköta universitetets. hemman och lägenheter, att bruka och vårda skogarne och hvad annat af beslägtad art till dessa mäns befattning hörer? Och huru skall, under en -ambulatorisk styrelse af män, som i allmänhet aldrig hinna till mogen insigt och erfarenhet i de saker de hafva att sköta, någon kontinuitet i förvaltningsgrundsatser och åtgärder kunna göra sig gällande och komma till stadga? Det skulle åtminstone vara ett litet underverk, om så skedde. Vi skola nu som hastigast från en annan sida betrakta denna institutions otjenlighet. Förutsatt också, att dessa professorer i så många olikartäde och för saken i fråga så främmande lärdomsgrenar kunna förvalta universitetets ekonomi och drätsel lika skickligt som andra, för sådant ändamål specielt bildade och erfarne män, så måste dock ett slikt åliggande lända dem sjelfva till mehn och derigenom också universitetet, äfven betraktadt såsom ett lärdomssäte och en läroanstalt. I den mån professorerna tilltörbindas att förvalta universitetets egendom, dragas de från utöfningen af sitt egentliga kall. Man har understundom öppet klagat öfver brist på enhet och kontinuitet i den ekonomiska förvaltningen vid universitetet, och man har hört den tanken framkastas att, till vinnande af en önsklig, oafbruten sammanhållming i förvaltningsåtgärderna, den förändring borde vidtagas med rektorsembetet, att det, i stället att vara ambulator:skt, blefve permanent. Om man endast ser på universitetets ekonomiska fördel, är detta utan tvifvel en ganska riktig tanke, ty ett permanent rektorsembete skulle åtminstone bidraga till vinnande af en större kontinuitet i ofvannämde afseende, än den som hittills varit möjlig att åstadkomma. Men man får icke lemna ur sigte, att rektor, genom en sådan embetets förändring, skulle upphöra att vara vetenskapsman och lärare. Om detta måste erkännas, så inses i sammanbang härmed, hvilket intrång på sitt, egendornliga gebit professorerna i allmänhet måste vidkännas af en så oegentlig befattning, då de nödgas befatta sig med universitetets ekonomi och drätsel. De skyldigheter, som åtfölja lärarekallet, och de göromål, som äro oskiljaktigt förenade med ledamotskapet inom det större konsistoriet och de särskilta fakulteterna äro redan tillräckligt många, för att mycket afknappa den tid universitetsläraren kan egna åt vetenskapliga studier i sitt ämne, för att icke tala om hang deltagande med -andra inoch utländska lärde, som gynnas af lyckligare omständigheter i den respektiva vetenskapens fortbildning. Under ett sådant förbållande är consistorium minus en sten på bördan. Något hvar inser, huru distraherade de professorer måste känna sig, som icke blott