att Zobeideh snart fick höra talas derom, Hotande ord hade till och med undfallit den unga favoriten; och en morgon såg hon Maleka inträda särdeles upprörd i sitt rums Min bästa vän, sade Osmans andra gemål, jag har icke kunnat glömma de underliga yttranden, som du hade för en kort tid sedan; men jag är viss på att din idd att förderfva den fattiga Ada var blott ett flyktigt infall. Jag är derföre fullt öfvertygad sjelf om din skuldfrihet i afseende :på hvad som sedan händt henne; men jag bör icke dölja att Ada misstänker dig. För all del akta dig väl att låta någon annan höra så oförsigtiga ord, som du utan farhåga kunde yttra till mizl På denna vänliga varning svarade Zobeideh med de lifligaste tacksamhetsbetygelser. Med den förställningskonst, som är ett så bedröfligt arf för vildar och förbrytare, bedyrade hon sin oskuld och försäkrade att hon aldrig skutle kunna ega ett nog barbariskt mod, för att verkställa de hotelser, som ett ögonblicks förtviflan hade aflockat henne. Maleka gick och lemnade Zobeideh till utseendet lugn, men i sjelfva verket hemsökt af den förfärligaste ångest. Huru skulle hon numera kunna hejda sig på den brant, dit det ohyggliga första steget hade ledt henne? Hon måste nu värna sig sjelf, — rädda sig, till hvad pris som helst. Men samma medel, som erbjöd sig till aflägsnande af all fara, kunde äfven befria henne från en afskydd rival! Zobeideh lyckönskade sig nästan, att hon genom händelsernas tvång hänvisades tillbaka till sitt första. ännu mera brottsliga förslag. Det var nu icke blott Adas skönhet, utan hennes lif. som kräfdes til! offer. Några ögoubli:k senare fann sig den gamla slafvinnan inkallad till sin herrskarinna. Zobeideh hade ingen svå