sä SFSR RUIAINA GOR 19 ING. Det är lika behörigt som nödvändigt att tidningspressen med oaflåtlig uppmärksamhet följer utvecklingen af — eller kanske rättare sagdt — förvecklingen uti landets affärsställning. Detta åliggande har till följd, att man städse måste framkomma med nya, eller erinra om redan kända bevis på det fnansiella betryck, hvari landet blifvit försatt hufvudsakligen genom en alldeles förvänd uppfattning af vår ekonomiska ställning och vilkoren för densammas betryggande under brydsamma perioder. Visserligen finnas de, äfven ibland våra kolleger, hvilka redan äro nog lyckliga att se vår affärsställning i ett rosenskimmer, förmenande nu, att den kris, som inträffade förliden höst, blott var ten lindrig opasslighet, som snart skall upphöra — af sig sjelfv, och att statskroppen deraf intet ondt vederfarits, och derföre snart skall utveckla nya och större krafter. Ett dylikt språk skall tvifvelsutan också föras med ökad vältalighet ju mera vi närma oss tiden för nästa riksdag, dels för att afvärja allt klander öfver den sistförflutna riksdagens exempellösa slöseri med statens medel, och dernäst för att nedtysta de rop på en at behofvet högligen påkallad återgång till en klokare hushållning, hvilka sannolikt skola höjas från alla trakter af landet. Det är derföre af omätlig vigt att med uppmärksamhet följa gången af vår affärsställning. Att den är bekymmersam nu, kan tyvärr icke bestridas. Att den kar blifva ännu värre, ligger i öppen dag. Hvar och en skall inse, att om vår ställning skall kunna förbättras, sker det ingalunda genom ett trollslag, icke heller derigenom att vi blindt vädja till den nyckfulla gudinnan Lyckan, utan allenast derigenom att kloka hushållningsgrundsatser införas i alla riktningar och med konseqvens fullföljas. Slå viickein på denne stråt, hvilken ovilkorligen är förknippad med stofä strider och stora försakelser, så fordras ringa skarpsinnighet för att visa, att vår ekonomiska ställning skall blifva allt brydsammare — möjligen alldeles ohjelplig. Det är nu ett år sedan landets ekonomiska ställning skildrades såsom utomordentligt blomstrande. Denna skildring och öfvertygelsen om att den var riktig kostade emellertid landet många millioner rdr. Någre månader derefter utbröt handelskrisen, som medsin grofva pensel strök ett groft streck öfver, att icke säga alldeles utplånade den vackra taflan — en trogen tidsbild af den falska föreställningen om Vårt lands utomordentliga välstånd. Krisen lade i dagen att vi länge laborerat med en stor utländsk skuld; trots den goda konjunktur som landet haft några år förut. Man benämde den handelsskuld, och handeln kindpustades derföre att den ansågs hafva åsamkat oss denna skuld. Erfarenheten har emellertid nu fällständigt ådagalagt, att alla näringar, och icke minst jordbruket, hafva sin andel i denna skuld och få nu äfven vidkännas olägenheterna af densamma. Att tillvaron af denna handelsskuld elle rättare sagt privatskuld, i samma mån den till sitt rätta belopp blir mera känd, bör här väcka bekymmer till och med på sådana båll. der man minst anat, att sådant skulle vinna insteg, synes bland annat af Svenska Tidningen, som i tvenne ledande artiklar (i n:r 178 och 186) tagit vår affärsställning under skärskådande. Dessa artiklar äro i hög grad förtjenta af uppmärksamhet. I den första artikeln beräknas nämde skuld vid krisens utbrott hafva uppgått till femtio millioner riksdaler riksmynt. Vianse den uppgjorda kalkylen ingalunda för hög. Uti densamma ingår icke den betydliga skuld, hvaruti t. ex. det sydligaste Sverges possessionater, långt förrän krisen utbröt, redan häftade hos några större kapitalister i Köpenhamn för lån på ganska dryga vilkor, hvilka ingalunda bhfvit lindrigare sedan penningeförlägenheten här inträttade. ) Att äfven Svenska Tidningen sjelf anser sin beräkning för låg, synes af den senare artikeln, hvaruti uttryckligen etinras, att i de först beräknade 50 millionerna skuld icke ingår allmänna inrättningars, bypoteksföreningarnes : och åtskilliga bankers i utlandet upptagna lån. Såsom en lugnande omständighet anför Sv. Tidningen likväl, att omkring 25 millioner rdr äro å den utländska skulden numera godtgjorda, men antyder dock att denna godtgörelse hufvudsakligen verkstälts medelst de lån, som för statens räkning i utlandet blifvit upptagna och hvaraf största delen här blifvit till enskilta utlånade. Rätta förhållandet är således; att med undantag af hvad som åtgått af jernvägslånet, dels till inköp af effekter till och löpande utgifter vid statens jernvägar, och som högst torde böra beräknas till 4 å 5 millioner rdr — har återstoden så väl at nyssnämde Jån, som af statslånefonden;, iden mån utlåningen deraf fortgått, banat sig väg till utlandet till liqviderande af der förfallna privatskulder. Att förhållandet är sådant, bevisas desto tydligare deraf, att dessa lån alldeles icke ökat riksbankens metalliska kassa, hvilket deremot skulle inträffat, om någon del af Jånen verkligen stannat qvar i landet. Den metalliska kassan är till och med mindre nu än vid någon liktidig period alltsedan medlet ) För några år sedan ingingo ett.par personer en större egendomshandel i Skåne. De erhöllo då ett betydligt lån i Köpenhamn, mot 6 procent ränta, men nödgades der emte bevilja långifvarne den betydliga kapitalrabatten ar 15 nrocent å de aflemnade skuldförbindelserna. Vi hafva all anledning förmoda, att detta exempel ingalunda är enctaka