rade att han sjelf visserligen icke skulle hafva handlat annorlunda; och i detta omdöme vågade vi, lekmän, med vårt lösa och obetydliga tycke, instämma; men den unge adjunkten, som alltid tycktes hafva sin öfvertygelse färdig och icke undanhöll sitt hjertas mening, förklarade att hr kyrkoherdens tillvägagående, nemligen tillfredsställandet af den döendes längtan, varit det enda rätta. ; Måhända! inföll hans blifvande svåger, mildt förebrående adjunktens alltför stora omdömessäkerhet; men jag fruktar att du, redbare vän och tjensteman, äfven i denna fråga förråder din fallenhet att inrymma alltför mycken rätt åt-det så kallade förnuftet., Det så kallade? genmälte den unge presten. Skulle förnuftet tilläfventyrs icke existera, utan endast vara en benämning för en uppdiktad sak? Visserligen icke, svarade den förre, med sitt vanliga saktmod. Förnuftet finnes och det är nödvändigt och nyttigt att ega; det är i verldsliga ting den omdömesgifvande och ledande kraften, ja, än mera — det har, före uppenbarelsen, gifvit menniskan den naturiiga religionen — det är således äfven i andeliga ting ett ljus, nemligen det naturliga ljuset. Jal svarade adjunkten med en mot taket stirrande blick, otacksamt vore det åtminstone att kalla det onaturligt. Visserligen, återtog komministern. Men vi måste, med tacksamhet förförnuftets gåfva, göra behörig skilnad mellan detta och ett höre ljus. Förnuftets segrar framstå hberrligt i många nyttiga, många visa, många skönaskrifter, men — det är skilnad mellan menniskors och Guds orda Jan, svarade adjunkten, den skilnaden bör göras, men göres den verkligen alltid på ett riktigt sätt? Det finnes också Guds ord som icke omedelbart kommit till oss från Guds lippar. Hvad fromma menniskor fromt och af snillets ingifvelse hafva lärt sitt slägte, hvad män, rörde af den Heliga Anda, hafva förkunnat, det är ett Guds ord, äfvensom det är ett ord om Gud, Allt sannt, allt gödt, allt