är vårt egentliga ämne. Men vi anse bäs vägen dit ut ske från ett sorgehus. Vi befinna oss alltså i ett sådant. Man sar las tyst och högtidligt. Man, samspråkar — början, . mycket, sakta. och icke så obetydli gudsnådligt: . Men samlingen ökas. Det. bl allt svårare att hålla god min, d: v. s.se le sen ut. Och så kon mer vin och nämnamallt kringbjudet af de djupast allvarliga vak mästare i verlden. Man pröfvar vinet, so icke får vara för eldigt, förstås, vid ett såda: tillfälle. Och man stoppar dessutom i fi korna ... högtidligt lugnt, förstås. Och så gi en eller -annan dyrbar timma åt i konventic nelt skrymteri och ett påtvunget otium — de aflidne till ära, som när allt kommer omkrin kanhända var en man som visste hvad tide är värd, och som: man. på inga vilkor bord anse sig kunna hedra med — dagdrifveri oc könfektsnaskande. Ändtligen. bär det af. Men vichafva ej tid att vara med längre. Tö get ut till. kyrkogården eller till kyrkan sjelf de -Jlåhga talen både derinne och derutanfö: tåget tillbaka och stundom till slutkalaset hem ma i sorgehuset, der man ofta nog slutar me att-i en viss kålasglädje på sätt och vis gör narr af sig. sjelf och hela. den långa ceremo nien —-. vi hafva ej tillfälle vara med deron längre. Grafven är igenmyllad. Och der st vi nu ensamme qvar på kyrkogårdens Hvad här ser ut... så lyder det första mum lande uttrycket af hvad vi erfara. Mullvads högar, mer eller mindre stora, med några te star gräs. omkring, sedan hundar kringsparka myllan, som väl en gång funnits derinnan före ... malört ... gråbo ... bolmört ... nässlor .. icke en enda bit gräsmatta... men väl stycken af trampgräs, med kardborrar till pa radörer. uppå ... icke en enda gångväg med jemna kanter eller snyggt väggrus.. icke ex enda grupp-plantering som vittnar om vård, om snygghetssinne, om skönhetskänsla.. med ett ord, man har omkring sig ettstycke styggelsens jord, hvaröfver hvilar vanvärdens förbannelse! Och detta folk; som nyss gick härifrån för att till den jordades minne på några timmar förtära en vida större summa än den, som vore erforderlig för att under årtionden vidmakthålla en fin och frisk gräsmatta öfver den graf, hvaröfver de nu helt vårdslöst uppkastat en oformlig jordhög till fotfäste kanske för ett mer eller mindre praktdumt monument i framtiden... hvad skall man döma om detta folk och dess aktning för sig sjelft! Åtminstone måtte det fattas något i dess uppfostran. Men — vi bedja läsaren om förlåtelse: Det är saken som sjelf, som här skall tala, och icke vi, Alltså, saken är den: Den svenska kyrkogården i dess närvarande skick vittnar om en nästan allmän vanvård, samt i och med detsamma om brist på aktning för sina bortgångnes minne; Vi skola derpå anföra bevis. Vi: börja med :Stockholm; Vi hafva gjort en rund fill dess kyrkogårdar. Vi hafva funnit de flesta, nästan alla, sådana vi ofvan beskrifvit dem. Skola vi beskrifva dem hvar och en för sig? Skola vi beskrifva, huru t. ex. det ser ut på Maria kyrkogård, der Stagnelius och Nikander hvila, som det heter? Skola vi måla i dess enskiltbeter denna vilda oordning af tufvor, der växtverldens afskum, de afskyvärda ruderatväxterna, frodas, der de stenlagda gångarne äro så knaggliga att man alltid frestas taga vägen öfver planerna och grafvarne :derinnanför, der knappast ett blom-. ster lyser fram i oredan, der icke en enda graf, annat än de stenlagda, vittna om system eller ihärdigt vidmakthållen ordning? Eller sandöeknen kring Katarina kyrka, der allgerna, liksom -på de flesta andra kyrkogårdarne, äro det enda som man ansett sig skyldig platsen! Eller Ladugårdslandes grafplats, der Cardells monument alltid väcker stolta minnen, utan att det derföre kunnat väcka det Stockholmska sinnet till känsla. af sin pligt mot dessa minnen; eller der den hvita marmorvården öfver Emelie Carlns ende son skiner bland alnshögt ogräs, och der de friska kransar, vi der funnit, troligen ditburna af den sörjande modren sjelf, icke kunna erinra oss åtminstone om hennes sorg, utan att tillika väcka oss till harm öfver den känslolöshet, hvarom sjelfva kyrkogården vittnar! Eller Klara kyrkogård, som väl för några år sedan röjdes, men der vi dock i år sett Bellmans nyligen af svenska akademien resta grafvård och likaledes Leopolds omgifvas af en skog af brännässlor! Eller Kungsholms kyrkogård, der Vitalis är nedmyllad: såsom en missdådare, hvars grafplats ingen gitter minnas eller uppsöka! Eller Adolf Fredriks kyrkogård, der Sergels grafvård står liksom i en verld af grinande hån, ty så förefaller oss ogräset, som deromkring får fritt uppspira och kringsända sitt frö intill foten af konstnärens graf! Vi skola ej längre uppehålla oss vid det närvarande skicket. Vi hänvisa hvar och en att sjelf derom taga närmare kännedom. Men — hvad är då att göra? — I allmänhet först och främst, — att skaffa sig litet kommunalanda och derefter, att församlingsvis vilda komiteer för lösning af — kyrkogårdsfrågan. Denna fråga är icke ny. Vi hafva hört, att den länge nog varit under behandling, åtminstone den allmänna sida deraf, som lyder: Skola lik fortfarande begraföas inom staden? Men huru denna allmänna fråga än -— MO I RR ös frå en I 0 Ja SNR a SV SN