des infall i det nu öppna Norroch Vester botten tjena till att uppehålla och skåda denne att leda befolkningens försvar, 0. s. V. Innan vi sluta, kunna vi icke underlåta at yttra några ord om de förfärliga skogseldar. som hvarje år och ännu, såsom vi af tidningarne erfarit, denna sommar anställa så stora förödelser i de norrländska skogarne. Till förekommande af dessa har hvarken skogskomiten eller Kongl. Maj:t uti sin proposition till rikets senast församlade ständer vetat någon utväg, utan i allmänhet blott hållit sig till de kraftlösa, förut härom gifna lagar. Men hvarföre kan man icke i detta fall begagna sig af andra länders erfarenhet? I de norra !änen lärer skogselden merändels uppkomma genom vallhjonen, som tända eld för att värna sig och kreaturen mot flugor och mygg samt lemna den osläckt; och ofta lärer elden påtändas med flit, för att åstadkomma bättre bete. Sådant kan icke ens en talrik skogshetjening förekomma, och sällan blir åverkaren upptäckt; men om befolkningens eget ntresse fästades vid saken, skulle man säkerligen iakttaga en större varsamhet om elden. I Preussen har, för några år sedan, utkommit en lag, som stadgar: att hvarje skogstrakt, stor eller liten, som blifver förstörd eller till sin växtlighet skadad genom skogseld, skall ovilkorligen strax efter bränningen, elden må hafva uppkommit af hvilken orsak som helst, instängas och bringas 2 årerväxt, så fort som möjligt, sumt hållas instängl och fredad mot all bitning så länge, tills den nyuppdragna skogen fullkomligt har växt ifrån kreaturens bett. Denna lag tvingar både skogsoch kreatursegare samt vallhjori så väl till möjligaste försigtighet vid begagnandet af eld i skogen, som ock till bemödandet att släcka uppkommen eld, emedan den hotar att på längre tid beröfva dem en del af deras betesmark. Denna lag har äfven bevisat sin goda verkan i Ostoch Vestpreussen, der fordom skogseldar årligen härjade, men hvilket på en gång upphörde, efter det denna lag var gifven och började allvarligen vidmakthållas. Den nya österrikiska skogsordningen, som den 1 Jan. 1853 trädde i kraft, innehåller ett likartadt stadgande af ännu allmännare syftning, nemligen att öfverallt der skogen blifvit fäld, skall vid statsoch kommunalskogar jorden senast inom 3 år (vid enskilta skogar är en längre tidrymd beviljad) vara åter besatt med skogstelningar. Det anförda må vara nog för att gifva stöd åt den öfvertygelse vi i början af denna uppsats uttalat, att en upplyst vilja kan i Norrland ej blott mycket rädda, som under nuvarande förhållanden går förloradt, utan äfven mycket skapa eller utföra, som skulle gifva denna hufvuddel af riket den betydelse för Sverges krona, som henne rätteligen tillkommer. NORGE. Kontraktet om det nya statslånet är den 16 Juli afslutadt med Norddeutsche Bank i Hamburg, Raphael Erlanger i Frankfurt och Salomon Heine i Hamburg, Lånet är afslutadt för ett belopp af 3,600,000 rdr Hamb. banko; som amortiseras och förräntas i 60 halfår efter en ränta af 41, procent för år. Af hela lånebeloppet öfvertaga lånegifvarne ett bestämdt belopp af 2,400,000 rdr Hamb. bko, efter 98 proc. och med afdrag af 2 procent provision, således netto 96 procent. Af nettobeloppet är den norska staten berättigad att strax indraga ett belopp af 504.000 rdr. Resten indrages på vissa i kontraktet bestämda korta terminer; Till den öfriga delen af lånet, nemligen 1,200,000 rdr, hafva lånegifvarne optionst rätt till den 15 Oktober 1859, inom hvilken tid det står dem fritt att öfvertaga äfven denna del till 96 procent netto. Begagna icke lånegifvarne sin optionsrätt, så erlägges 1, procent af beloppet till lånegifvarne, som derföre äro skyldige att utan vidare godtgörelse eller provision öfvertaga obligationer: nas försäljning för norska statens räkning För utbetalningen af räntor och afdrag till kommer lånegifvarne 5 procent af det utbetaldta beloppet. Återbetalningen sker efter utlottning, som sker 3 månader före hvarje betalningstermin. Efter 10 års förlopp eger norska statskassan efter 3 månaders uppsägning inbetala hela återstående lånet eller, efter lottkastning, hvilken större del deraf som kan finnas konvenabelt. Aftenbladet har funnit den omständigheten, att Norge icke finnes nämdt i en i franska Monitören tryckt berättelse, som grefve Walewski aflagt för kejsarem, angående resultatet af hans bemödanden att få alla nationer att tillträda de grunsatser för sjörätten, som antogos på pariserkongressen 1856, bevisa, att landets intressen, och förnämligast dess representation såsom sjelfständig stat inför utlandet, vanskötas af det svenska kabinettet. Tidningen, som vidare i denna omständighet ser ett nytt och slående bevis på nödvändigheten af att storthinget fordrar garantier för att våra (norska) angelägenheter blifva besörjda såsom rikets ära och välfärd kräfva, egnar ingen enda tanke åt möjligheten, att felet måhända ligger icke uti någon vanskötsel af norsl.a intressen genom det svensk-norska kabineiiet; utan i grefve Walewskis försummelse att i berättelsen uppräkna ätven Norge, eller till och med i Monitörreferentens afskrift af sjelfva berättelsen. Aftenbladet. anmärker äfven, att det finnes vissa de förenade rikenas konsuler, som i rent norska angelägenheter begagna sigillstämplar med inskrift: Svenska och norska konsulatet, och förväntar att denna oformlighet för framtiden afskaffas. Den del af norska artilleriet och kavalle