da som är lagstiftare inom konstens verld? ch då massans bildning stiger är från år, önskligt åtminstone, skall då konsten vara hennes spegel, reflektera endast det lägstas begrepp i hvarje tid, j sanning då är det ej längre konst. Af evighet är det sköna gruudregein för all konst, som ej får bil: af tiden, men måste bilda den. — Vidare säge: Om en bildhuggare nu för tiden ville för er ig plats utföra en bild i antik stil, skulle ha: ligen utsätta både sig och bilden för åtlöje. vid må vi erinra om huru olika skilda tider bedömt samma sak, och Kellgrens träffande yttrande att den, som arbetar endast för sin tid, må äfver nöja sig med sin tids pris. Det är Helt säkert e vi behöfva hålla för ögonen, att bronsen står qvar, när samtidens tungor tystnat, och när löjet e; längre leker på dess läppar, talar stoden ännu ett språk, som, skönt eller ej, en annan tid sitter till doms öfver, och med oväld som vi hoppas. En sant konstnär, liksom hvarje utförare af något stort och skönt, borde handla utan fjetträr af dagens eller lan: dets tycken; för honom borde tjena såsom rättedast den egna öfvertygelsen, ej lättsinnigt utan ett foster af allvarligt begrundandt och djupa forskningar — åtlöjet för en tid, som må hända skulle komma en till del, må man väl sätt: sig öfver, då det motväges af medvetandet att, hvad man gjort, skett efter yttersta förmåga — och nå gon belöning, något pris, som mäktade ersätta bri sten på denna öfvertygelse, känna vi ej; för ringi vore till och med exemplet af en Thorvaldsen, er Tenerani. Hv:d beträffar Napoleons, Fredrik der Andres m. fl. stoder och allmänhetens fordran, ati se dem återgitva ända till de minsta detaljerna : originalets drägt, så vore här platsen att upprep: hvad ofvan yttrats om mängdens domsrätt i dyliki saker; vi tillägga dessutom här, att, hvad denna all mänhetens önskan beträffar, den utan tvifvel mer har sin grund uti nyfivenheten och fördomen än ut konstsinnet. Man har ej ännu kunnat alldeles lösgör: sig från vanan att se en bild af mannen i drägter hos mången det mest utmärkande, det är sant, mer för dessa både utan tvifvel ett onödigt aggregat för mängden med sin benägenhet att fästa sig vil det lilla och obetydliga i lifvet, som ser Napoleon karakteristik i hatten och kragstöflarne, och som beun drar Fredrik i hårpiskan och käppen, för henne var de en nödvändighet att se framstäldt hvad hon ansåg stort och utmärkande; hon ville något som talad: till ögonen, men der gifvas andra, hvilka vilja något talande till själeny Ännu en gång: våra artiklar hatva varit riktade emot grunderna, ej utförandet efte: dessa grunder. och är det oss ett nöje att kunna instäm ma i det omdöme som från flera håll uttalats, at denna stod uthärdar jemförelsen med hvem som hels af senare tiden. Vi tro dock ej att vår tid är kon stens gyllene, men vi tro på att en gång man skal återkomma till en renare uppfattning af konsten ock att de döda en dag skola stå upp igen. Slutligen hem: bära vi X vår tacksamhet för hans lugna och vär: diga språk, äfvensom vi våga uttala den förhoppnin en, att han härutinnan må finna äfven oss hafvi följt tidens rådande smak. 4. os snöre en påkommen, (Insändt.)