mer glömdes för den gnagande oro och fruktan, som uppfylde mitt hjerta i hänseende till min bror Cesar, min vän och älskade kamrat ända ifrån min barndom. Jag hade den rysJigaste aning om hans öde; aning är ofta endast kärlekens förutseende, och jag erfor det ju alltför grymt. Må läsaren ihågkomma alla dessa själsmarter — må han erinra sig den afbrutna serien af skakningar, dem jag utstått inom en så kort tidrymd — må han öfverväga den fysiska utmattning, hvari jag befann mig genom brist på föda och sömn — och han skall icke undra på att i den stund, hvarom jag nu skrifver, en hetsig feber brann i mina ådror och att jag var i ett tillstånd, gränsande till yrsel. Den tanken, hvilken under denna feberaktiga sinnesoreda öfvervägde alla de andra, var denna: huru lätt det vore för begättningen att göra sig af med mig. Hvar fanns något hinder för dem att-råna och derefter dräpa mig, om det behagade dem? Hvem kunde sätta i fråga sanningen af deras försäkran, att de hade låtit mig tryggt gå iland? Jag resonnerade med en besynnerlig plågsam fyndighet, att jag bade mindre förhoppning att komma fram till min destinationsort än om Jag varit eR packe gods; för det senare skulle ha funsnits fraktsedel, och om det icke kommit fram, skulle den person, till hvilken det varit konioneradt, efterfråga det, Men hvem skulle söka efter mig? Hvem väntade mig? Hvar fanns något bevis att jag någonsin varit på kuttern med dessa karlar? -Vi hade hvarken sett eller talat med någon sedan vi lemnat Sant Pier dArena. Besättningen visste att jag hade på mig en frestande summa i guld; de hade redan fått hälften af det för resan bestämda beloppet; de visste Jun ganska väl att när, vid deras återkomst till Genua, de fordrade den andra hälften, min familj icke