växt, så långsam den är, hindras ofta helt ock hållet genom de förfärliga skogseldar, som hvarje år rasa i Norrland, och genom ungskogens användande till sparrar och gärdsel m. m. Men hvad blir derefter af ett land med sådan jordmån som den beskrifna ? Vill. man således bevara den återstående delen af Norrland från en lika förödelse, så är en snar förändring af afvittringsförfattningarne och en helt annan vaksamhet än den man hittills utöfvat öfver de gifna stadgarnes efterlefnad nödvändig. Men det är ej nog att de nuvarande bristerna i afvittringsväsendet afhjelpas, att man till nybyggen endast anslår verkligen odlingsbara trakter, hvilka hufvudsakligen äro att söka vid de stora floderna och vattendragen samt i granoch björkskogstrakterna, och att man till dessa hemman anvisar en efter deras egograd afpassad skogsyta, hvilken de skola åläggas att forstmässigt behandla (sådant är staten naturligtvis oförhindrad att bland vilkoren för nybyggets tillträdande föreskrifva 7); icke mindre nödvändigt är att ett annat hushållningssätt med kronans skogar införes. I. Den löslighet och oeftertänksamhbet, med hvilken nationalekonomiska frågor i vårt land nästan alltid behandlas, framträder synnerligen bjert i det sätt, på hvilket kronan vetat göra sig till godo de rika inkomstkällor, som hennes stora skogar i alla delar af Sverge, och framför allt i Norrland, kunnat utgöra. I stället för att sorgfälligt Wsig afskilja all den mark i detta landskap, som icke kan bära annat än skog samt icke till nybyggenas behof erfordrades, att på denna mark införa en ordnad skogshushållning och att årligen genom auktioner föryttra den rika årliga afkastningen, hvilket skulle inbragt statskassan flera hundra tusende riksdaler, har man dels med slösande hand, och synbarligen utan att tillvägagå efter någon princip, öfverlåtit de enskilta hemmanen ofantliga skogssträckor, förbehållande staten minsta delen, dels lemnat denna del så utan uppsigt, att, sedan nybyggarne och hemmansegarne först förödt sina skogar, de kunnat ostraffadt åverka kronans, dels ock tillåtit de talrika sågverken att, emot den obetydliga afgift, som man expressift nog benämner stubbören, afverka millioner tunnland af sin skogsmark. XF) Om nu regeringen, såsom man bör hoppas, företager en af behofvet högt påkallad revision af afvittringsväsendet, så är icke mindre mödvändigt att ett klokare hushållningssätt införes med kronans egna skogar, hvilka genom en sådan revision skulle vinna en ansenlig förökning. Det förefaller . obegripligt huru man kunnat föreställa sig, att den af andra göromål så mycket upptagna kronobetjeningen skulle förmå att öfvervaka de vidsträckta skogsmarker, som nu varit ensamt till hennes vård öfverlemnade i trakter, der bruket att lefva af skogen, det vill säga stjäla och försälja timmer ur kronans skogar, är gammal sed; wid hvilken hela den nu lefvande generatiomen i-större delen af de norra länen är uppfostrad. Men hvad skall man säga om våra äldre lagstiftare, då den nyligen upplösta skogskomiten, som haft så rikt tillfälle att inhemta ställningen i Norrland, kunnat föreslå att de ofantliga skogssträckorna i denna del af riket skulle, lika med dem i södra länen, vårdas af 6 jägmästare och 20 kronojägare, af hvilka t. ex. i Norrbottens län de förre :skulle under sin uppsigt hafva 125 och de senare 37 svenska qvadratmil. Det har uti en norrländsk tidning varit ryktesvis berättadt, att H. K. H. kronprinsen skulle vara betänkt på att i Lappmarkerna upprätta nybyggen för frigifna fångar, för att sålunda bereda dessa medel att åter blifva för samhället nyttiga medlemmar; men utan tvifvel skulle detta ändamål kunna vinnas genom tjenligare medel. och då man vet att redan de nuvarande nybyggarne, som i allmänhet utgöras af arbetssskygt och odugligt folk, som påräknat att på annat sätt än genom arbete finna sin bergning, så väsentligen bidragit. till de norrländska skogarnes förhärjande, kan man lätt föreställa sig hvartill en sådan åtgärd skulle leda, utom det att densamma otvifvelaktigt skulle afhålla alla bättre nybyggare från att i Norrland söka sig bostäder. Vi tro också att detta rykte icke egt någon grund, utan att kronprinsen snarare önskat i Norrland upprätta militärkolonier, liknande dem på den österrikiska militärgränsen; men detta skulle ji det magra Lappland föranleda för staten alltför känbara uppoffringar, om icke nybyggarne skulle lefva af skogshygge. Derföre tro vi att det skulle vara mera ändamålsendigt, om, såsom en förtjent författare redan föreslagit, man åt ett tillräckligt och således manstarkt antal lägre betjening anvisade torp på skogarne; der jagt och fiske i förening med potatesodling och boskapsskötsel kunde bidraga till underhållet, samt om denna skogsbetjening erhölle militärisk organisation. En sådän jägarekår skulle icke blott i fred kunna kraftigt försvara den henne anförtrodda egendom, hvilken. för staten: blir mera dyrbar i samma mån den enskilta skogsförödelsen fortgår, utan den skulle äfven kunna vid en fien) Jemte det staten är oförhindrad att föreskrifva såvslant, måste det äfven vara dess pligt, då skogen ör ett kapital för generationer; men ej för en individ. Konungens befallningshafvande i Westerorrlands län har,iutlåtande tillskogskomiten, förmält; att på krononybyggena i Norrland med skogen värre förfares än på andra ställen. ) Uti Falkmans bok om skogarne uppgifves, att kronan åt särskilta sågverk upplåtit 1,831,504 tunnTR RANA AT TÅ ROR MG AA rn nl är Ön R ERT,