BLANDADE ÄMNEN. Insekterna, Slut från gårdagsbladet.) De larver; som komma till verlden på de. gröna kalla bladen, äro ännu vida mer industriösa. Deutckla en konstfärdighet,-som väcker förvåning. De fta jemförelsevis ofantliga massor, och använda derid mekaniska Konstgrepp, liknande dem; af hvilka nan betjenat sig för att resa obelisken på Concordiaolatsen, Andra tillskära hvad man kunde kalla tygken, som, sedan de blifvit sammanfogade, utgöra efter ändamålet passande helt. I denna lilla verld as arbetare af alla yrken: skräddare, väfvare, iltmakare, spinnare, bergsmän o. si v., och i hvarje yrke finner man dessutom: olikäslags arbetare, hvilka a sig från hvarandra genom det sätt, hvarpå de tillväga: .Skräddarne tillskära modeller. Härvid ga de ett stycke af ett blad, lägga detta påett imnat blad, bäfta det fast, tillskära ett annatstycke ter samma modell och foga sedan båda bitarne tillmmans. Derpå glätta de sömmen med sina fjelIga hufvuden, liksom en vänlig skräddare då han nyttjar pressjernet. Slutligen fodra de sin bladkläd nad med det finaste fjun. Andra åter arbeta i mos saik. Efter att hafva fått klädnaden färdig, undangömma de den sorgfälligt; i det-de betäckadenmed. illehanda ämnen: — vatteninsekterna t. ex. med mossa; musslor 0. s. Vv. Beundransvärd är den rättsa naturen utöfvar med hänseende till de olika arrna. Den insekt, hvilken som barn måst arbeta; rrättar ganska litet sedan den blifvit vuxtn. De bin; som i Jarvtillståndet af sina föräldrar blifvit rikligt närda: och omsorgsfullt vårdade, få sedam ett lif if strängaste arbete. Den insekt; hvilken som larv haft mycket att beställa med spinnande; väfvande s. v., har sedan ingenting abnat att göra än kurera blommorna. Denna insekt är fjärilen. De flesta insekter hafva sin mödosammaste ärbetstid som larver. De måste oupphörligt sörja för tillfredsställandet af sin vidunderliga aptit. De behöfva uerhligen så mycken föda för atthastigt kunna växa, ifvensom till material för. blifvande -organer. Dessa arma moderlösa. barns lif är arbete och utveckling zenom sjukdom, ty de förvandlingar, de hafva att senomgå, äro i sjelfva verket ingenting anhat. Har för det lilla djuret det plågsamma ögonblick kommit, lå det mäste ombyta klädnad, densamma som häftar vid dess kött, så måste det säkerligen vara helt illa till mods. Det lemnar sitt blad och släpar sig maktöst bort till någon undangömd vrå. Då man ser det i detta tillstånd, så mjukt, så trögt, så hopskrumpet, kan man icke annat tro, änvatt det äri begrepp tt dö; och i sjelfva verket duka också många bland dem under för denna besvärliga kris, Hängande oyerksamt vid en gren, afyaktar djuret den stund, då naturen skall fullborda sitt verk och lösgöra dess öfverhud från den derunder liggande. Det förut så glänsande skinnet torkar in, hårdnär och bortföres af vinden, såsora någonting numera odugligt. Men för att det inå kunna brista sönder och lösgöra sig, måste det sjuka djuret, oaktadt sip ukdom, vända och vrida sig åt alla håll, blåsa upp sig och åter draga sig tillsammans, med ett ord, underkasta sig ansträngningar, som endast borde kunna fordras af en varelse i sin fulla styrka. Andtligen har det kämpat ut; den gamla rhuden brister. Då ser man det nya djuret, som kommer fram derur, helt och hållet badande i svett. Man vakte sig noga att störa detsamma. Det minsta vidrörande skulle kada det. Ännu är det orörligt, blekt och liksom försjunket i vanmakt. För att kunna krypa, måste det vänta tills den nya huden blifvit mindre ömtålig och benen starkare. Lyckligtvis hemtar det sig åter genom riklig näring; — det visar en glupsk aptit — et vinner krafter till en andra förvandling. Sådant r dess öde: det måste upprepade. gånger föda sig elft på nytt, tills det slutligen framträder i sin sista skepnad. ..Om ansträngningen och smärtan lemna detrådrum till något slags tanke, så måste det efter hvarje geAs kris säga till sig sjelft: Jag är fri; jag har fullbordat det; jag får nu ro; det är min sista förvandling. Tärtill svarar naturen: Visst icke; på långt när icke; du är ännu ieke färdig. Hvad är du väl? Endast en larv, en mask, som måste helt och hållet falla bort. — Ja en mask, som har vilja och kraft, som anstränger sig och lider, och som stundom. tyckes vara längre kommen än det väsen, som skall framgå ur honom! Hvilken konstfärdighet, hvilken skicklighet inom en hud, som snart skall förtorkas och bortföras af vinden!