riden bvårje stärk Mona; det ha utgjort; d ligheten. hos hvarje mäktig. st rät. Det Ng derigenom Sö Elisabeth åter vann för. kronan det välde den nästan had förlorat, det var derigenom som Cromwel grundlade sin makt, och det var derigenotr som:den förste Napoleon blef Frankrikes af. gud; det var egentligen genom försummande eraf som Stuårtarne förlorade sitt herravälde i England. Ludvig Napoleon är antingen wi stånd att förstå Frankrike, ellet inbillar här sig ega makten att styra sina undersåter utar att vinna derasstillgifvenhet, Han är icke en. dast egenomskådlig, utan äfven kall, och när han inser — så som han kan inse det — ett af tidens tecken, så täger han varning deraf endast praktisktyvi stället att, sätta sitt eget sinne och sina yttrergerningar i öfverensstämmelse dermed. Detta är ett stort misstag, såvida det icke härleder sig från en medfödd oförmåga att kunna härmonisera med folket. Att ett starkt misshöje inom Frankrike eger rum emot den nuvarande styrelsen, inser han klarligen, och han är nog klok -att icke motsätta sig detta. Men detta är icke nog för att gifva säkerhet åt häns ställning. Om han vore vis, skulle han icke: medgifvd; utan gifva. Likt vår egen Elisabeth, skulle han ställa sig i spetsen för rörelsen till vinnande af de frisinnade eftergifter, KVärefter folket ropar. Ilan skulle omfatta hvarje möjlig förevändning att införlifva sig sjelf med. reaktionen. En sådan förevändning erbjöd sig nu, och en af mer än vanlig omfattning, samt erbjuder sig kanske till någon; del-ännu, i det skamlösa och hittills ostraffade missbruk af militära privilegier, hvartill franska officerare sjort sig skyldiga. Det enda sättet att undvika faran af en ållinän omkastning i sinnesstämningen är — att, innan det blir för sent, cke endast gifva vika, utan ock uppriktigt mfatta och leda öpinionen; medan den ännu kan underkastas ledning; —vr—