I förbigående vill jag nämna attjämed Augment menas en framför verbets stamm satt vokal. I Sanskrit var denna vokal ett a, — Flerahanda förklaringar och gissningar har blifvit framställda angående detta augments betydelse och uppkomst. En af dessa förklaringår är, att detta a är ett adverbium och betyder då t. ex. bavåmi, jag är; abavam, i st. f. ett äldre, oförkortadt, abavåmi, jag var (egentl.: då jag är). Augmentet rycker betydelsen tillbaka till en då-tid från en nu-tid. Sådana der, och liknande, egna ideförbindelser påträffas ofta i språkets äldsta tider såsom de hemliga orsakerna vid både formoch ordbildningar; se förut om ordbildninen. ke Reduplikation, det andra uttrycket för förflutenhet, bestod deremot i ett upprepande af verbets första stafvelse, för att, genom denna omtuggning, liksom imitativt uttrycka, att handlingen var förfluten. Detta var åter en sådan der ideförbindelse. I Latinet finns några mer eller mindre fullständiga exempel qvar på Reduplikation t. ex. mordeo mo-mordi caho ce-cini, tango tetigi, spondeo spo-pondi 0. 8. V. en 20 st. Jag har omnämt dessa former af augment och reduplikation blott för att ge ännu en antydning om utseendet af den labyrint af krångliga former, i hvilken urspråkets formlära hade intrasslat sig. Participier bildade den klassiska Sanskriten af preesens, perfektum, och det andra futarum. I Vådaspråket bildas participier äfven af aoristen (Benfey sid. 409). Således i äldsta språket förmodl gen 4 tempora (formerna var ändå flera) af participiet i hvarje hufvudform (aktiv, medial, passiv.) Infinitiven har i Sanskrit flera former, bildade genom suffixer. Dessa former uppställs olika. Somliga af suffixerna är verkligen i sig sjelfva, och till sin betydelse, olika; andra torde deremot vara endast kasualböjningar af ett och samma suffix (Boj Gr des Sanskr. Spr. sid. III och IV och 294—301:) Rv. K.