ey VN Pr ERAN RR RR RR pium såsom en adjektiv-form ; men; då man i de are språkena alltid upptar en serskild obestämd odus, så bör — för att jemförelsen mållan antalet former i äldre och nyare tider skall bli rättvis — ven här räknas en obestämd modus, en infinitiv. odi blir då i Sanskritens äldsta form 7; eller blott öm potehtialis och prekativ anses möjligen urruogligen blott värit delar af ett gemensamt mo15, (ed optativ). — Tempora är (enl. intelningen i Vergl. Gr.) i indiutiven 6, neml. prösens, enformigt augments-preterirå (imperfektum); måhgformigt augments-preteritum orist, passe defifi) så benämdt af Bopp derföre att t framvisar icke mindre än 7 olika bildningar, mt redupliceradt preteritum (perfektum), och två tära. De tre preterita för sig, och de två futura r sig, begaghas dock om hvarandra! utan gradaof i handlingens förflutenhet, eller beskaffenhet af Ikommandeö. Intetdera preteritet mötsvarar fullt greppet om ett perfektum, hvilket, tidsförhållande Sänskrit uttrycks på ånnat sätt. Utan tvifvel afgs döck med dessa tempora ursprungligen en såi gradation i förflutenhet, emedan det annars vore örklarligt hvarföre mån gjort sig besvär att bilda in Vergl. Gr. äldre upplagan (den nya har ej hunit till verbet); och serskildt sidorna 621; 746. 748. 0 och följ. 3 mängd af former än hvad äfven de äldsta språk af vår språkstam har att framvisa, och äfven erfarenheten jäfvar icke möjligheten af ett sådant förhållätide; — Inom den Indo-Europeiska språkstammen — det är sannt! — uppvisar. visserligen Sanskrit och Gammal Grekiska af alla språk den största kända mängd former, åt alla håll af böjningssystemet ; men går man utom denna vår språkstam (jag vill dock ej bärmed alls ha förnekat möjligheten af någon dessa: språks aflägsna slägtskap: med. vår språkstam) så träffar man i vissa språk, talade af folk, till hvilka knappast någon stråle -af bildningens ljus bunnit, böjningssystemet i vissa riktningar, ptveckladt till en grad, som man skulle kalla otänkbar, om man ej hade den lefvande verkligheten för sig! Ett sådant språk är t. ex. Grönländska Kskimå-språket. Detta. språks formbyggnad är ett lefvande bevis på den orimlighet; till hvilken det kunde och borde ha ledt, äfven inom våra. språk, om icke, genom den växande bildningen, en gräns lyckligtvis blifvit satt för den ursprungliga tendensen att bilda böjningsformer. Verbet t. ex. i Grönländskan utmärker genom böjnings-ändelser. ieke mindre än 7 olika sätt;— (Modi), neml. indikativ, interrogativ, optativ, konjunktiv,subjunktiv, infinitiv och verbal-particip (äfven de två sista böjs neml. i Grönländskan på ett egendomligt sätt genom alla personer). Dessutom finns ett s. k. nominal-particip, hvilket betyder den som kommer, går 0. s. v. Numeri är tre: sing, dualis, och plur.; och inom hvarje numerus tre personer. Allt. detta uttrycks genom böjningar; men ej nog härmed! Verbet konjugeras äfven, medelst böjningsändelser, genom alla objektpersonerna. Således, för att blott ta indikativen, icke allenastt. ex. jag, du, han (singul); vi båda, ni båda de båda (dualis), vi, ni, de (plural) tvättar, slår o.s.v. utan äfven — allt genom böjningsformer! — jag tvättar, slår 0: 8.V. mig, dig, honom; oss båda, er båda, dem båda; 0ss, er, dem. Så att om indikativen fullständigt konjugeras, så uttrycks genom böjningsformer alla dessa variationer: Jag, du, han; vi båda, ni båda, de båda; vi, ni, de tvättar slår 0.s.V. njäg dig honom; oss båda, er bida, dem båda; oss, er, Sem. — Dessutom kan allt detta ske ej blott i affrmeativ orm, utan äfven i negativ. Således äfven: Jag, du, han; vi båda, ni bå de båda; vi, ni, de tvättar icke, slår icke 0. 8. V:, ? dig, honom; oss båda, er båda, dem båda; oss, er Hem, Härtill kommer, i de 3 sista af.de ofvan angifna modi, skillnaden mellän s. k. e — och a — suffixer. vid 3:dje pers. Redan detta nu omnämda gör mellan 800 och 900 olika böjningsformer (Kleinschmidt tabellen sid. 21, samt sid. 29; 47—57; 75; 90). — Härtill kommer, att ehuru tid ej egentligen; enl. Kleinschmidt, kan i Grönländskån af verbet sjelft uttryckas, det dock finns vissa ordstammar, som, då de hängs efter verbet, ger det sådana nyanser af tid t.ex. (Kleinschmidt sid. 17) takuvå, han ser, eller såg honom; takulerpå, han Börjar att se honom; takusavå eller takujumårpa, han skall se honom; takusimava, han har sett honom. Det är väl möjligt att, från Grönländsk synpunkt, alla desssa former måhända blott bör betraktas såsom sammansättningar; men, för europeisk uppfattning, liknar de bra mycket böjningsformer. Således torde ej Crantz, i sin gamla Historie von Grönland, uppge så särdeles för mycket, då han säger, att när ett Grönländskt verb böjs fullständigt, så måste det ,konjugeras, (hvarmed han tycks mena: böjas genom de 9 personerna i de 3 numeri, (se sid. 285) så väl affirmativt som negativt 180 gångers, d. v. s. böjas genom det nätta antalet af 3240 olika former — om Crantz har rätt!— Men om också blott hälften så många böjningar verkligen skulle förekomma, så bör det dock vara nog för att lyckliggöra alla, som svärmarför böjningsformer, och ge dem anledning att ofördröjligen flytta till: Grönland. — Ytterligare tillkommer, att i Grönländskan sammansättningsförmågan, äfven der det ej sker för att åstadkomma böjningsformer, är uppdrifven till en höjd, som bör motsvara äfven de djerfvaste önskningar (se Kleinsehmidtsid.-107183); Hvad tycks om ord sådana som t. ex. takuuå; han ser det; takujumagaluakirput, Vi Ville Väl gerna se. det; kasuvök, han är trött; kasucrsarfigssarsingitdlvinarnarpok, Man här påintet sätt kunnat komma till hvila! — Visst skulle man, mot dessa sammansättningär, kunna anmärka, att våra tongor; hyjlka genom ymnigt förtärande af. skältran; blifvit så mjuka som. de Grönländska, väl svårligen skulle. kunna uttala sådana ord; äfvensom, att, om Grönländaren sålunda med ett ord uttrycker det, hvartill vi behöfver nio ord, så är det deremottröligt; att det behöfs nio gånger så lång tid att förstå ett sådant ord, som att förstå en mening af nio ord i våra språk. — Också säger Kleinschmidt sjelf sid. H0:— -— liksom i Europa de lärda bilda konstrikare satser, än gemene man, så gär också på Grönland de lifiigare hufvudena myeket djörfvare sammansättningar, än annars är vanligt; — nd i vn der eg kan och läsa om igen ett saåhända svårbegripligt. ord, tills .man förstår det, kan sådant stundom med fördel ultiman ivanligt tal har enkelheten mera värde. — Grammar tik der Grönländischen Sprache von S; Kleinsehmidt, br — Crantz Historie von Grönland 2:te Aufl. Skulle: dock Grönland anses för aflägset; så erbjuder sig; för den som trånar efter böjningsformer, på nära håll en vacker tillfredställelse nog i de deppska och Finska språkenas både nominaloch verbalflexioner; ehuru ingendera, på långt när, kan framvisa så många former som samma ördklåsser i den nära nog ideala —, d.y. här s. nära nog höjden af trassel upphinnande — Grönländskan! Jag skyndar dock att tillägga — för att, om möjligt, undvika the Fennomaners vrede — att Jag a allenast hört sägas, utan af egna örons erfarenhet vet, att det Finska språket är ett af de ljudfagraste språk i verlden; men jag vågar framkasta den förmodan, att om Finska språket hade, genom alla tider, varit bildningens, och de bildade klassernas, språk i Finland, så hade det längesedan befriat sig från sitt öfvermått af böjvingsformer. — Det är naturligt, att slägtet i sin barndom Få breed ra eg a olika ord, utan lät . andra; och sammangyttras — det är naturligt, att-bildningen, med Seen AR klarare tankegång, skall upplösa sådana sammansättningar. El förenkling behöfver ej minska naket