blott vexla med henne en förstulen blick eller ett hemligt smålöje. Icke desto mindre var jag lycklig. . ; Att se, beundra, tillbedja henne i tysthet, följa spåret, som var intryckt af hennes gudomliga fot, var mig mer än nog för att vara säll. Huru skön hon var, med sitt långa fladdande hår, som ringlade sig kring hennes hals, sin smärta och eleganta växt, sin så bestämda och ändock såsbarnsliga gång! En dag förorsakades ett uppehåll på vägen af två vagnar, hvilka körde emot hvarandra ; jag kunde icke afhålla mig ifrån att gå så nära intill hemne, att jag kände och hörde fraset af hennes sidenklädning emot min rock. En annan gång, när jag följde efter henne, släppte hon sakta ned en törnros. Huru många kyssar gaf jag icke blomman! Med hvilken ömhet omhuldade jag den icke! Och när den var helt och hållet vissnad, med hvilken omsorg samlade och förvarade jag icke de torra bladen! Lyckliga ålder, då en blick, fraset af en klädning, en blomma, ett intet, är nog att låta den ungdomliga själen öfverflöda af floder af fröjd! Lilla skref till mig en afton, att hon nästa morgon klockan åtta skulle gå att utvälja några plantori en trädskola, hvilkens namn hon för mig uppgaf, nära Porta Romana. Om jag önskade att träffa henne, behöfde jag blott åå dit under förevändning att köpa blommor. Detta var naturligtvis nog för mig; och klockan åtta nästa morgon stod jag redan pratande med den gamle trädgårdsmästaren, hvilken jag komplimenterade för hans vackra samling af växter och det förträffliga skick, hvari ban höll sin trädgård. Lilla kom snart derefter, åtföljd af sin kammarpiga; hon gick aldrig hemifrån utan att ha någon med sig. För att kunna göra ett lämpligt val var nödigt att granska i detalj den rika EEE vi hade framför oss, och som trädgården var ganska stor, måste denna mönstring upptaga någon tid; således bådo vi trädgårdsmäör