LORENZO BENONL FÖRFATTAREN TILL DOKTOR ANTONIO, ) Öfversättning. Kanske torde det förmodas, att kärleken kommit mig att glömma politiken. Långt derifrån. Jag är skyldig mig sjelf den rättvisan att säga, att om mitt kärleksäfventyr hade gifvit en ytterligare väckelse åt min romaneska inbillningskraft, hade det ock höjt hvad jag vågar kalla min själs ädlare förmögenheter. Jag ansåg det vara en helig pligt emot henne, som hade kastat sina blickar uppå mig, att göra mig så värdig henne som möjligt; och då jag ej hade något tillfälle till mera lysande bedrifter, fortsatte jag med ifver det göromål, visserligen ringa, men nyttigt och icke alldeles fritt ifrån fara, som jag jemte Cesar och Fantasio omkring två månader förut åtagit mig; och jag hade icke allenast lyckats att samla omkring mig ett visst antal villiga anhängare, utan jag hade ock funnit en oförväntad och värderik bundsförvandt uti den unge prinsen dUrbinos person. Jag hade helt och hållet förlorat honom ur sigte sedan den tiden, då jag lemnade skolan, tills en dag, för fem eller sex veckor sedan, jag mötte på gatan min hetlefrade kollega i konsulsembetet. Vi helsade genast på hvarandra såsom gamla vänner, och det var en verklig fröjd att se min fordne kamrats öppna, frodiga, rödletta ansigte glöda vid erinran om våra barnsligheter. Det var knappt någon förändring i hans yttre, — han hade något lagt ut — och ingen i hans inre. Prinsen dUrbino, eller snarare helt enkelt Giuseppe, såsom han yrkade på att kallas, var likaså enkel och anspråke) Se Aftonbl. n:ris 128—131, 133. 134, 136—141, ; MA—150, 152—153, 155 och 156.