STÖCKHOLM den 12 Juli. — För de komitger, som nyligen på grund af ständernas önskningar blifvit af regeringen medsatta, öppnar sig ett vidsträckt fält af statsmannaverksamhet. De frågor, hvilkas behandling de fått sig uppdragen, äro alla af stor och omfattande betydelse. En ändamålsenligareoch mera förenklad organisation af styrelseverken, återinförandet af menighetsstyrelser, upphäfvandet af den orimliga föremingen mellan resandes fortskaftande och jordbruket, allmänna bevillningens fördelande på ett mera billigt, mindre betungande sätt, pensionsväsendets ställande på en mera redlig och rättvis fot, konkurslagens omarbetning, den för land och folk så vigtiga vården om soldatens helsa, värnspligtens ordnande; allt detta innebär otvifvelaktigt reformer af den mest genomgripande art, och som, rätt behandlade och fullföljda, skulle utgöra en borgen för en i många hänseenden storartad utveckling af de politiska, ekonomiska och militära förhållandena inom vårt fädernesland. Af alla de frågor, som här sålunda skola göras till föremål för särskilta komitgers behandling, intager ostridigt kommunalfrågan främsta Tummet såväl till följd af det mäktiga, oafvisliga samhällsbehof, som nu återkallat densamma till lif; som ock genom dess historiska betydelse samt de utsigter dess ändamålsenliga genomförande öppnar för Sverges framtid ur konstitutionel synpunkt. Att menighetsstyrelseprincipens återupptagande och tillämpning på våra nuvarande förhållanden i sjelfva verket är ett behof, visar en blick på Sverges karta. Ett land, som intager en sträcka af 150 mil från norr till söder, med de mest olika odlings-, befolkningsoch näringsförhållanden, synes i sanning icke bestämdt att med den fullkomligaste likformighet i de minsta. detaljer uteslutande styras medelst påbud, utgångna från ett statsdepartement eller ett landskontor. Att ock detta behof började kännas och uttalas redan i medlet af förra århundradet, sedan den af enväldet införda centralisationen oförändrad bibehållits och hunnit rotfästa sig under frihetstiden, äfvensom att yrkanden i denna riktning från ständernas sida alltifrån den tiden fortsatts med allt kortare mellanrum, visar en blick på våra riksdagars historia. Så påbjöds redan 1742 till följd af rikets ständers beslut, att inom socknarne skulle utses landtmän, hvilka sjelfva, eller genom deputerade af hvarje härad borde å viss dag sig hos landshöfdingen inställa till ytterligare utväljande af en eller flera personer, hvilka egde att inför landshöfdingen gifva vid handen hvad de förmente vara bäst, nyttigast och drägligast för landtmannen. Likartade förslag framstäldes 1793 af den dåvarande hushållningskomiten, och vid 1809 års riksdag gjordes underdånig framställning till K. M:t om inrättande af länshushållningssällskaper. Nu följde ett uppehåll. Man tyckes för en tid ha ansett behofvet medelst hushållssällskapernas införande vara fyldt. Men sedan de politiska begreppen hunnit mera utveckla sig, började man åter sysselsätta sig med denna stora samhällsfråga. Så väcktes vid 1828 års riksmöte förslag i denna riktning, och alltsedan har vid nästan hvarje derpå följande riksdag frågan hållets vid lif. Vid 1840 års riksdag hade det kommit derhän, att rikets ständer till regeringen afgåfvo ett förslag, hvilket likväl endast afsåg sockenstämmor och sockennämder, ehuru lagoch ekonomiutskotten enligt samma ständers föreskrift utarbetat förslag till lag för häradsoch länsnämder. Först vid sistlidne riksdag tog man ut steget, och frågan i sin helhet framstäldes i önskningsform för konungen på grund af rikets ständers enhälliga beslut. Attmed vårt tunga rikdagsmaskineri en fråga, i trots af det mägtiga embetsmannaintressets motstånd, och den häfdvunna tröghet, hvarmed i allmänhet hvarje reform af mängden omfattas, kunnat genomföras, och detta utan att några särskilta personliga eller provinciella fördelar verkat såsom pådrifvare, ådagalägger till fullo frågans verkligt nationella vigt och det oafvisliga behofvet af reformen. Detta visas ock deraf, att icke blott inom representationen, utan oek utom densamma röster höjts för menighetsstyrelsers införande. Så har icke blott fattigvårdskommiten och den för nationalrepresentationens ombildning nedsatta afgifvit förslag i denna rigtning, utan till och med från cn landshöfding, konungens befallningshafvande i Elfsborgs -Iän utgick, år 1833 ett till konungen inJlemnadt och af trycket utgifvet förslag till kommunalstyrelser för socknarne och länen. Och några år senare, nemligen 1839, yttrades af en man, stäld samhällets spets så nära som möjligt och begagnande denna ställning till en klar och omfattande öfversigt af dagens och framtidens vigtigaste förhållanden, följande tänkvärda ord, hvaruti såväl den förnämsta invändningen emot reformen upptages till besvarande; som ock frågans historiska ställning och sakens egentliga ändamål antydas: sOm man, i anseende till. mindre vana vid sådana värf och bristande deltagande för kommunens angelägenheter, ej genast får vänta all den verksamhet, allt det gagn man skulle önska, så kommer likväl denna vigtiga del aj nationaluppfostran säkerligen att utveckla sig fortare än mången borde förmoda. Men, fråar man ovilkorligen, eger då icke Sverge något : dylikt, eller finnes intet spår af er forntida, kraftfull municipalstyrelse i våra former? Utan tvifyel, men dess beståndsdelar ligga spridda, färglösa, stationära, och behöfva återupplifvas, samt bringas i behörigt ee