Gud att draga sig undan denna verldens faror; med ett ord, äe stälde så väl till, att han inbillade sig vara kallad till munklifvet. Hans onkel uppmuntrade honom naturligtvis; och den stackars Vadoni ingick vid tjugo års ålder i klostret Buon Ritiro, för att börja sitt noviciat. Sex månader af detta lif voro tillräckliga att öppna hans ögon.Han hade aldrig haft verklig kallelse för klosterlifvet. Hvad han sett, och än mer hvad han gissat, hade fullkomligt skingrat den illusion, som förde honom dit; och väckte för alltid hans afsmak. Han gick till föreståndaren, yppade för ho-. nom uppriktigt sin sinnesförfattning och begärde tillstånd att lemna klostret. Detta öfverensstämde på intet sätt med föreståndarens åsigter, hvilken hade goda skäl att göra af honom en munk. Driffjedrarne för gamle Vadonis lefnad var en omåttlig kärlek till penningar och en stor fruktan för helvetet. För att tillfredsställa den förra, utan att råka ut för det senare, hade den gamle girigbuken föresatt sig att testamentera all sin egendom,.som var ansenlig, till klostret Buon Ritiro, men med ett vilkor, det att klostrets föreståndare skulle förmå unge Vadoni att aflägga klosterlöftet. Gubben var ännu tillräckligt rädd för verldens opinion, för att icke vilja helt och hållet öfverge sin brorson, utan att på något sätt sörja för honom. Såsom munk kunde unge Vadoni icke ärfva; men samfundet, hvartill han skulle höra, kunde det. Sådan var öfverenskommelsen. — Alla dessa enskildheter hade blifvit uppenbarade för unge Vadoni af en novis, hvilken nyligen dött af trånsjuka eller snarare af ett krossadt hjerta. Denna olycklige unge man hade, medan han ansågs kämpa med döden, hört ett samtal emellan klostertföreståndaren och gamle Vadoni, hvarigenom han fick veta hela planen, Nu kan