En känsla, som man bure mom sig, hvaral man på det innerligaste vore betagen, och som kunde bemäktiga sig andra och, drifva dem framåt i besinningslös hänförelse! Ar 1848 lupo idgerna omkring eller susade genom luften såsom: andar, hvilka begärde en kropp, en man. Nu finnes en man, och när han rustar till krig, blir verlden beklämd, orolig, nyfiken eller förboppningsfull; man tror att denna obe kanta id infunnit sig hos honom, att han i hemligt, dunkelt samråd med densamma gör sina förberedelser. Antingen är det sant, och då betyder det nyligen skedda ministerombytet ganska litet. Louis Napoleon afskedar general Espinasse och utnämner Delangle, förste president för den kejs. domstolen i Paris, till inrikesminister. Det är blott att byta om redskap; hvar och en vet, att Louis Napoleon sjelf oföränderligen herrskar och regerar. Blott för ett ögonblick kan detta uppfattas så som om Frankrike nu åter skulle få tillåtelse att tillhöra sig sjelft, skulle hafva lof att lefva för den dag som i dag är, och icke vara fjettradt och tvunget att utan besinning låta begagna sig för en obekant ide. Eller också är det icke sant; den 50-årige Louis Napoleon har ingen ny, kulturhistorisk id att tjena, det obekanta haricke någonting med honom att skaffa — och följaktligen blir Espinasses afsked betydelsefullt, såsom ettindirekt erkännande af sanningen: kejsarens mission är inskränkt till att grundlägga en ny dynasti, som tager verlden sådan den är, såframt endast verlden vill taga denna dynasti sådan den är. REAR