Hvlika jJättestora tankar Föddes i din starka själ. Hur de mognade till handling, Verkliggjordes af din kraft, Såsom furan växer, ammad Af naturens näringssaft. Eller ock denna strof: För ditt aldrig trötta snille Fann du dock det bästa fält, När i Trotsö stad, den gamla, Sist ditt ankare du fällt. Stolta skeppen fram du kallar Liksom med förtrollad staf — Formfulländade och starka Drottar uppå nordens haf. Tyvärr torde det vara sant, att just prolosen, som utgör sjelfva nyckeln till diktsamingen, är den svagaste sången och består af emligen nyktra frågor och kalla reflexioner pro et contra. Den liknar en helt obetydlig rafsfjärd, på hvilken vandraren fått sigte. Nej! låtom oss börja med Östersjön, som icke bör imdanskymmas. Läsaren får då genast likasom ifrån en klippa en fri och herrlig utsigt ch känner sin panna angenämt svalkas af de ?riska vindarne från hafvet. Inklusive ligger ock i denna sång allt det ästa, som författaren i prologen velat uttala. Flaggan opp? torde vara sångbar och få ett högre värde genom musikens tillhjelp; den vittnar om en känsla af hänförelse, som vill ittala sig i toner. Sången ?Claes Christersson Horn? saknar substratet af handling, äfvensom saraktersteckning, och synes oss vara undernaltig, bestående af temligen tomma fraser. Ich för att pämna några ord om ?Några timmar på Kronoborgs slott den 29 Oktober 1658, så har detta stycke, som lånat den dramatiska :ormen, visserligen intet dramatiskt motiv, men eger några vackra partier. För vår del hafva vi med mycket nöje läst Carl Gustafs monolog, sid. 110 och följande. Det har sällan varit räknadt såsom något urbota fel att en begynnande skald fästat sina. blickar på mönster inom litteraturen, minst då han valt goda. Att vår författare läst Runeberg, ser man nog af lätt igenkänliga uttryck och reminiscenser ur den store finnens berömda diktverk. Men vida betänkligare synes oss ett och annat väsentligt ficklån ur Gripsholms Minnen?, Sången Claes Christerson Horn? är icke blott till anda och hållning, utan äfven till form en kopia af ett lika benämdt poem uti ?Gripsholms minnen?. Man jemföre dessa strofer: i ?Gripsholms minnen — Du hafvets riddersman, uppå din bölja Mer fast än plankan, som dig bar, af ek, O, att jag fått, som minnesbard dig följa På skummig sjö vid stormens vilda lek, Och lärt att spegla troget dina tankar, Du Sveas klippa — Erik Wasas ankar! — I Flottans Minnen,: Du hafvets djerfve drott! I farans tider Vår frihets värn och Vasatronens stöd! Som, obesegrad uti alla strider, Med oväns blod har färgat vågen röd! Hell segrare! O, att jag kunnat följa Med dina sjutti:segel ut på bölja! ; Det är förmodligen med afseende på dylika lapsus calami som man i Svenska Tidningen funnit reflexioner af denna art: Att rödja sig en sjelfständig bana och denna framvandra; är visserligen ganska aktningsvärdt (verkligen?); men i fråga om att uppnå ett vackert mål, se vi ej något fel uti att begagna en redan förut lagd väg, blott man på denna ej kör omkull, blifver liggande i diket eller låter qväfva sig af dammet efter den som kör förut — och framför allt ej kommer i någon kollision med den som eger vägen. Och vidare: Vi skulle dock göra oss hemfallna tilll en orättvisa, om vi härmed ville antyda begagnandet af något lånesystem, vare sig med afseende, å ande eller form (!!) Icke neller vi behöfva här göra anmärkningar emot pla glater, ty — för att uttrycka :oss. med vännen Kreemer — anmärkningarne gör sig sjelfva. Sanningen att säga, synes oss föga tillbörligt att söka öfverskyla verkliga fel hos en författare; .man gör sig derigenom jätvig att hos honom påpeka verkliga förtjenster. Förevarande diktsamling eger. tillräckligt många skönheter, som skola erkännas och bestå, om än vissa partier borde bortskäras. Hade dessa dikter icke något värde i sig sjelfva, så vore fåfängt att loforda dem för deras förmenta vackra syftemål, och man kunde i sådant fall med fördel ställa sig till efterrättelse det österländska ordspråket Att tala är silfver, men att tiga är guld! Vi yttrade ofvan, att sångerna i Flottans Minnen äro episkt-lyriska romanser: det. lyriska elementet har sällan störande inkräktat på det episka, men haft tillfälle att friare uttala sig i vissa stycken, såsom i Östersjön, En Svensksundsdag), Chapman, i hvilke man ock träffat smärre naturskildringar, icke utan behag genom klarhet och enkelhet. Hvad sjelfva utförandet i allmänhet angår. så varsnar ett någorlunda vandt öga lätteligen vissa ojemnheter, till och med motsägcelser, så t.ex. i sången om Sölfverarm, der man får veta, att han på samma gång både slogs och åt! För att häraf draga en slutsats, tordc det få antagas, att Svenska Akademien, som belönat dessa dikter, icke befattat sig med något slags korrigering af manuskriptet, hvilket synes oss välbetänkt; författaren har derigenom efter godtfinnande fått tillfälle att framlägga sitt arbete omedelbarligen i det skick han velat, desto mer tillräknelig både för sina förtjenster och sina fel. Och tvifvelsutan är det sant, att ingen annan än författaren al ett arbete kan eller bör öfverarbeta detsamma och vidtaga förbättringar. Författaren hade här kunnat utan svårighet på ett och annat ställe ändra både uttryck och vissa ord. Så t. ex. heter det i det vackra poemet Claes Uggla, som i formelt afseende är något hårdt, men icke utan friskhet: Då ljuder ett bergningens ord: Vi springa i luft! — Öfyerbord! m. m. Att springa i luft blir en rätt löjlig förkortning i stället för att springa i luften. Att författaren stundom: har dåliga rim, såsom löst och bröst, torde icke vara farligare se 12 PR BT msn nn AR JAAA