ett ensligt torp vid Skeppsmyra by. Da han får se en afdelning af Stockholms eskader, landa vid Björkö strand, går äfven han nyfiken dit ned att se derpå. Tyst och folkskygg på sina gamla dagar, vill han dock snart återvända till sitt iorp, men de unga. sjömännen varseblifva den grånade invaliden. som bär tapperhetsmedaljen på sitt bröst, och göra honom frågor, ty de se att han är en man, som varit med. Han har sitt minne: det heter Svensksund. Har du väl sett i barrskogs djup om våren, För solens blickar skyld af täta snåren, En ensam drifva, som ännu ej smält, När blommor spira på de gröna fält? Hon gömmer sig, men vårens sol dock finner En väg till hennes barm, och hon försvinner, I milda tårars flod omsider löst. Så smälte snön också i gubbens bröst Vid ungdomsminnets röst. Den gamles berättelse har vackra partier. som ådagalägga skaldeanlag. Man betrakte t. ex. Hvilken natt af storm och fasa, Skott och larm och jemmerrop! m. m. sid. 67. Poesien älskar individuella gestalter, icke kopierade, utan idealiserade, och skalden bör vinnlägga sig om en god karaktärsteckning: men näppeligen skall han lyckas deri, om ban ej tillika framställer handling eller, mindre sagdt, händelser. Derförutan får man lätteligen ord, ord, ord! Vi veta, att den s. k. Nya skolan inom vår vitterhet började med protest emot den rådande franska smakläran och stränga formalismen; sedan vår litteratur för ej längesedan haft en skön blomstring. tyckes den åter hafva urartat till blott granna ord, och den läsande allmänheten har gerna vändt sina ögon från den bundna formen till den obundna, eller till romanen, der den snarare trott sig finna poesi i sak. Visst är, att dikten måste sätta sig i besittning af ett real! såsom substrat, ett gedignare innehåll, som förmår fylla de nu så ytterst lätt behandlade formerna; den måste söka sig en verklighet, naturligtvis en idealiserad, och som eger sin giltighet ur estetisk synpunkt. Strängt taget, är väl ock iden sjelf det rätta verkliga, och det sköna just idn, som tagit sig en motsvarig form. Vi hafva nyligen sett stridande parter i detta ämne missförstå hvarandra. Så mycket torde här kunna sägas, att fattigdomen på idder sällan förmått skyla sin nakenhet med retorikens fikonlöf. Vi hålla författaren räkning derför, att han icke velat flaxa i skyarne eller förlora sig i dunstmoln af svulst, utan enkelt och okonstladt sökt framställa sitt gifna ämne, äfven om han dervid icke förmått taga någon högre flykt. Oss lyster tro på utveckling genom arbete, och vi anse det mindre farligt att författaren någon gång stött på den hårda graniten prosan, än om hans ord varit tomt munväder. Så är t. ex. romansen Hogland) läsbar just genom den flärdfria enkelheten. Likväl måste vi alldeles reservera oss emot slutet eller 3:dje afdelningen af denna sång, som skulle vara afslutad och vida bättre utan det moment, då Kungen åter helsar sina tappre och sjelt på hjeltebrösten fäster Svärdets Stora Kors, en belöning. som, ehuru högt den må uppskattas, här icke gör synnerlig effekt eller höjer deras storhet, som emottaga den. Då författaren äfven på ett annat ställe återkommer till och framhåller ett likartadt sätt att belöna förtjensten, som inom poesien gerna vill framstå annorlunda, torde det tillåtas oss att yttra några ord om det opoetiska uti användandet af dylika dekorationer och ordensgradationer. Vi torde då komma sanningen temligen nära, då vi påstå, att förhållanden, som väl knappast ega någon tillräcklig grund och otvifvelaktig giltighet inom lifvets stora verklighet, ännu mindre ega det inom den idealiserade, den sköna verkligheten. Allting urartar här i verlden. Medaljen för tapperhet i fält betyder något, och Runeberg har visat, hvad han kunnat göra af ett sådant ämne uti sitt poem De: båda dragonernap, som tyckte, att då den ene af dem fått en penning, borde äfven den andre hafva en dylik. Men om det är likgiltigt för hvarje sann medbörgare, så är det absolut likgiltigt inom poesien, om den eller den mannen är kommendör med eller utan storkors, eller till och med riddare af Svärdets Stora Korsn. Om hertig Carl, sjelf hjelte vid Hogland, om hvilken man vet att han gerna fördjupade sig i ordensväsendets mysterier och så att säga uti den stjernesymbolik, som älskas af dem, hvilka begära tecken på graden af all förtjenst, att icke säga på graden af den höga ynnest en person kan åtnjuta — om han, säga vi, poetiserat någon gång, så hade han visst framstält s. k. ordenshjeltar. Men att vår författare, som städse visat sig ega en skarp och klar blick för allt stort och skönt, likasom emot sin vilja användt dylika poetiska prydnader, som i sjelfva verket äro opoetiska, torde få räknas såsom en oöfvertänkt tillfällighet. Också förnekar han sjelf deras vigt i allmänhet, då det heter om Sölfverarm: Snart kungen om hans mandom sporde, Han till major vår hjelte gjorde, Förlänte honom korset med. Men lyckan, som förändrat många, Förmådde ej vår hjelte fånga (!) Och han behöll sin gamla sed. Kortligen att säga, Sölfverarm var en man, som vågade att vara stor utan att brösta sig öfver det förlänade korsetn. Det gifves nog sådana, som icke hafva någon annan storhet. Medan vi äro inne på de obetydliga anmärkningarnes område, kunna vi icke underlåta att fästa uppmärksamheten på ett åskådningssätt, som måtte vara vanligt på tronerna och i deras. närmaste grannskap, men som bär inre: kriterier derpå, att det mindre passar för det skönas former, än t. ex. för embetsverkens formler. Det heter nemligen i poemet Psilander, att då engelsmännen kommit till besinning af sitt orättmätiga anfall emot honom. egnade de honom sin beundran för hans tapperhet, och deras drottning lät återgifva honom hans värja samt förärade honom en dyrbar