tet äro vi blinda derför, att en man, som både af naturen och lyckan är gynnad med goda håfvor, eger rikare medel i sin hand att uträtta. och befrämja mycket mera godt än en obemärkt och undanskymd enskilt. Det finnes mången yngling, som brinner af begär att förverkliga det stora, det sköna, hvarom han drömmer, liksom den son, hvilken skildras i ett vackert poem för dagen, såsom längtande till konstens förlofvade hemland. Fadern: Så res min son! Den fries stråt, Är öppen; ehvart han hågen vänder, Och följes han af lyckan åt, Då vinner han både folk och länder. Men du skall. finna, som mången förr, Att sådan ära blir svår att vinna: Ja, mången får tigga vid lågan dörr, Som kände sitt hjerta konungsligt brinna! Det sätt, hvarpå författaren framstält sitt hjertas känslor för fosterlandet, är icke minst berömvärdt. Han har uttalat, och fritt uttalat nationella sympatier enkelt, värdigt, utan. -braskande skrytsamhet och utan att fingra på de känslosträngar, som pina örat, då de vibrera, såsom vi exempelvis nyligen hört uti Striden vid Virta bron. — Jag har — yttrade han vid en enskilt honom egnad hyllning, som : blifvit offentliggjord genom pressen — jag har velat lägga äfven min ringa skärf på fosterlandets altare, då jag vågat stämma min lyras svaga strängar till de sånger om svenska flottans minnen, hvilka tillvunnit sig en hedrande uppmärksamhet från svenska akademiens sida, som jag knappast vågat hoppas att de skulle anses förtjena. Låtom oss tilläga: vi tro att denna uppmärksamhet skall få en vidsträcktare omfattning, sedan dessa sånger nu blifvit tillgängliga för den stora allmänheten. Författaren åtnjuter den sällsporda lyckan att genom sitt namn allena kunna sätta sitt poetiska förstlingsarbete i händerna på många läsare. Han har studerat vår historia, om hvilken det är sagdt, att helgjutna poetiska personligheter framträda på nästan hvarje blad; men då han sett våra förfäders bragder prisade och besjungna, har han dock dervid tyckt att de ärofulla minnen, som tillhöra svenska flottan, blifvit något undanskymda och förgätna. Bland dem har han sjelf valt stoffet för sina sånger; icke underligt, .då hans egen verksamhetssfer ledt honom till en dermed beslägtad sfer af ider. Sålunda har han ock kunnat sjunga ut sina egna och en framtids förhoppningar, då han egentligen uppehållit sig i minnenas gårdar. Också eger väl ett folks historia om -det förfluttna ett lefvande sammanhang med hoppet om det kommande, för så vidt som framtiden är en oafbruten, men städse ny utveckling ur det som varit. Nåväl! Författaren hyser en varm kärlek för fosterlandets sjelfständighet, betryggad äfven genom ett tillfredsställande sjöförsvar, han drömmer om en stor, en stark flotta. Ja, den sköna dag skall randas — Så är skaldens glada hopp — Då de gamla ekevallar Dnbbelt starka resas opp. ; Och de häpna vågor vika, När till seger styr sin färd :z En på nytt uppstånden flotta, Som är. Chapmans. minne: värd! Sitt arbete har författaren tillegnat svenska flottans officerskår, som — vare detta sagdt utan all slags prejudice för armån — eger både kunskaper och intelligens ombord,. Uti den på prosa skrifna tillegnan, :som: föregår diktsamlingen, heter det bland annat: Aderton års -tjenst vid det vapen, hvars sköna, fastän föga kända minnen han vågat besjunga; ett helt ungdomslif, förflutet under förtroligt umgänge med den svenske sjöofficeraren, under trogen och vafåtlig sträfvan till det mål han egt gemensamt med denne, hafva hos honom helt naturligt väckt dessa känslor (af kärlek och tacksamhet)., Aderion års tjenst! Tiderna förändras. Sjöadett kan man blifva äfven vid unga år nu för tiden; men fordom fann man fänrikar i vaggan! Det heter. slutligen: Om dessa enkla sånger mäktade hos svenska folket upptända samma: kärlek till Sveriges sjömakt, som lågar i författarens bröst, då vore han mer än belönad för sitt arbete, och-dess hufvudsakliga ändamål uppfylldt. Hvad detta Ju vudsakliga ändamål beträffar så kunna vi icke föreställa oss, att skalden diktar och sjunger af den eller den påpekade orsaken eller i den eller den praktiska tendensen, Ett god: kan följa af ett skönt; men det sköna har dock sitt mål uti sig sjelft. Oss synes det uppgifna ändamålet med dikternas tillkomst vara ett öfverflödigt försigtighetsankare, som författaren medtagit på färden ut på offentlighetens farvatten — förklarligt såsom en -opröfvad och anspråkslös författares oro, huru: hans arbete skall taga sig ut och bedömas af de många, som skola granska det. Också tyckes han i sjelfva dikterna. malgr lui,, beträda den riktiga vägen — utan biändamål. Ty om så icke vore, skulle man ju, för att-befrämja ett stort och praktiskt nyttigt ändamål, kunna skrifva en öfvertygande. uppsats på prosa. Men här är jv fråga om konst. Ja, det är poesi vi här söka och som vi äfven funnit i några af de meddelade dikter na, Frågar man efter originalitet, så finnes väl näppeligen en sådan i formelt afseende Också äro sjelfva formerna numera snart sagd: emensamma. drägter inom verldslitteraturen Der ligger dock vigt uppå att välja passande form. : Hvad åter angår sjelfva uppfinninger eller ämnet; 8å är detta hemtadt ur historien och här återgifvet temligen troget; de sär: skilta poemerna ega icke något inbördes sammanhang, äro utan enhet och fristående hvart för sig. I de episkt-lyriska -romanserna Vi man gerna se karaktär och handling ; den förr: återspeglad uti den senare, som är en yttring af den förra. Om än en Uggla, en Psilan der, en Hökenflykt och en Ehrensköld är hvarandra någorlunda lika genoms ett oc samma orubbliga mod, så har dock författa ren i någon mån lyckats gifva dem egn: drag. Hökenflykt är t. ex. en Carolin, son är i stånd att fatta en mera desperat resolu