lera varupriser och värden. Författaren i Times yttrar: Landets finansiella ställning (la question financidre, såsom den kallas), uppenbarande sig genom affärernas afstannande och statspapperens fallande. pris, hvilken fortvarat alltsedan freden, tilldrager sig i denna stund hvars och ens uppmärksamhet. Förhållandet med statspapperen i främsta rummet. antyder. tillvaron af ett ondt, som gäckar alla bemödanden, genom HKvilka under vanliga förhållanden ett. prisfall. eller en prisstegring kunna åstadkommas. Sjukdomen har nu blifvit kronisk, och kapitalet tyckes vara i hastigt aftagande. Att denna stagnation i de flesta grenar af industrien och handeln nära sammanträffat med fredens. återställande, befara vi kunna förleda mången till falska slutsatser. Somliga har detta förefallit helt naturligt, såsom en följd: af. att. de betof, kriget kräfde, upphört. under det att andra sökt förklaringen uti skördens otillräcklighet och i handelskrisen, hvars verkningar voro så allmänna och svåra. Men denna kris är nu öfverstånden. Den sista skörden var förträfflig, enligt alla uppgifter: ska!l den kommande blifva ännu rikligare, och dock fortfar det onda ännu mera allvarsamt. Det sträcker sina: verkningar till några bland de bäst grundade företagen, och sjelfva franska banken är näppeligen fritagen från de fluktuationer. som förorsaka så många olyckor, och följderna af det allmänna betrycket. Utan att uppräkna de många omständigheter, som anföras för att förklara det beklagliga tillstånd, hvari handeln råkat, är det en fråga, som: förtjenar särskilt uppmärksamhet. Freden, af hvilken man väntade sig så underbara verkningar på den allmänna krediten. medförde en ringa och snart öfvergående förbättring, endast för att lemna landet i ett mycket svårare tillstånd än det, hvari kriget försatt detsamma. Huru är det möjligt att 1837 års skörd, som var så riklig, och hvilken troddes skola alstra en exempellös viälmåga, åtföljts af så mycken olycka? En hvar gör sig denna fråga, och en hvar söker besvara den på sitt sätt. För några dagar sedan, då lagstiftande kårens session nalkades slutet och hvarje utsigt till ytterligare förlängning var ute, föreföllen diskussion — i fall denna kårs förhandlingar kunna få namn af diskussion — rörande regeringens proposition om 189.000,000 francs till de semistrategiska försköningarne af Paris; några deputerade, hvilka satt sig emot anslaget, påminde i kraftiga ordalag om åkerbrukskrisen, och deras anmärkningar tycktes öfverraska dem, som endast ur mer eller mindre officiella, eller till följd af en officiel varning mer eller mindre spaka tidningar, hemta sin kunskap om tillständet i departementen. .Dezsa anmärkningar, ehuru öfverraskande de än voro, saknade icke, enligt hvad som försäkras, all grund. Åkerbrukarnes belägenhet har, det är ett faktum, svikit de vackraste förhoppningar om välstånd, som vissheten om den rikligaste skörd helt naturligt ingifvit. Akerbruksalstren i allmänhet. och särskilt hvete, som utgör den mindre jordegarens hufvudprodukt, ha fallit till ett pris. som icke ens betäcker kostnaderr a. Man torde icke hafva glömt den följd af åtg rder, som regeringen försökt för att fylla de föregående hårda årens brist och till förmån för den revolutionära. drifbänk, som heter Paris: nedtrycka brödprisen — nemligen fri införsel af utländsk spanmål, utförselförbud för den inbemska, samt inställande af bränvinstillverkning af spanmål; och särskilt för Paris ett system af nedsatta taxor och pris, hvilket man väntade sig skola åstad: komma underverk, men som åsamkade Seinedepartementet en ofantlig. skuld. Naturligtvis borde 1857 års skörd hafva gjort slut på dessa åtgärder. Det låter förklara sig, att den fria spanmålsinförseln någon tid bortåt bibehölls, men i hvad fall som helst borde jordbrukaren återfått: rättigheten att utföra sina produkter hvarthelst han kunde finna det för sig förmånligast, eller att afyttra dem till bränvinstillverkaren. Detta hade blott varit vanlig rättvisa; men vanlig rättvisa skulle icke kunnat afbetala staden Paris skulder, eller. med andra ord, skulle icke låtit parisarne få betala den lindring de åtnjutit genom att, sedan de förut ätit sitt bröd billigare än dev öfriga befolkningen, nu åter låta dem betala det dyrare. Regeringen vågade icke äfventyra de följder utöfvandet af en sådan hand: ling af rättvisa kunnat medföra; hon lät under det goda året ala de stadganden förblif: va i gällande kraft. genom hvilka priserne på ett. våldsamt och onaturligt sätt nedtrycktes. och följden deraf blef, att efter några få månader befunno sig priserna å landtmannaprodukter vid. sin allra lägsta ebb, De undantagsstadganden, som hade afsett fyllandet af den brist, hvilken uppstått till följ af de trenne föregående missväxtåren, skulk upphöra att vara gällande med den 31 De cember 1857: Ett i September. utfärdadt dokret förlängde till den 31 December 1858 såväl utförselsoch bränvinsbränningsförbud, son införselsförbud, Åtgärder, som kunde rättfärdigas endast då, när hungersnöden hotade fortforo således ännu när Frankrike befann sig midt i öfverflödet, Dessa åtgärder med förde verkningar, af. hvilka köpmännen i all mänhet, men synnerligast i Marseille, nu i hög grad lida. Sädesimportörerna förmodade, naturligt nog, att skörden i verkligheten var vid: knappare än man i allmänhet förestälde sig. Regeringen, tänkte de, lärer välbäst känna den saken; och hvad tidningarne än måtte säga om äringens. riklighet, så torde, då regeringen ansett det nödigt att äntu ett år upprätthålla undantagsstadgandena, den så mycket omtalade ymniga skörden. endast vara skenbar. Befolkningens behof skulle snart låta sig förmärkas; spanmålstillgången skulle snart visa sig knapp; köpmännen gjorde följaktligen stora uppköp af utländsk spanmål, och till priser sådana man underkastar sig endast då, när säd blott med svårighet står att finna På de franska marknaderna.