EN QVINNA AF FOLKET. (FRAGMENT UR BERANGERS SJELFBIOGRAFI) (Slut från gårdagsbladet.) Ack, min kära herre! Det är nu 48 år sedandess, och från den stunden har minnet af honom och af hans son utgjort mitt enda sällskap. Ja, alltifrån 19 års ålder har jag lefvat ensam, ständigt ensam. Stundom lät likväl. er morfar mig få vistas i sin familj, och sedan han lärt mig att arbeta i sitt yrke, lät han arbete aldrig tryta mig, hvilket han betraktade såsom en tillräcklig förströelse, han, som knappt visste af någon annan, undantagandes likväl hans promenader på söndagarne, då han förde er, så liten ni då också var, ut på landet att springa kring på ängarne. Det var under en dylik vandring, långt innan er mors, giftermål, som jag hade lyckan att första gången träffa honom. Jag var ute med Gaucher, som arbetade åt honom, och alltifrån den tiden har den godjertade mannensfäckt mig en hjelpsam hand. Jag arbetade således; men jag hade 175 francs skuld att betala. Det kan ingen tänka, hvilken lång tid det erfördras för en fattig arbeterska. att betala en så stor summa, samt byilket mod och hvilken sparsamhet hon måste använda. Attlägga af 17 livres, 10 sous om året af en ringa dagspenning, det är bra mycket. Men jag har betalt alltsammans, kära barn, alltsammans. Jag: behöfde tio år dertill. Under dessa tio år, alltifrån den dag, då min helsa blifvit något förbättrad, kan ni väl förstå, att jag. gjorde många försök att få underrättelser om min son. Alla mina försök voro förgäfves; ty det är ett antaget bruk hos styrelsen för hittebarnshuset att icke meddela mödrarne upplysning om orten dit deras barn blifvit utlemnade. Jag fann med