AIACN. SV ICKCUCSSIMNNUIC Kdll Bola IIKSVASSmannavalet till ett. verkligt stridsäpple, och som förr eller senare allt mer och mer kar komma att aflägsna den rent borgerliga andan. Om man till exempel antager att stadens handelskår, med det understöd af handtverkare, som kan påräknas skulle till nästa riksmötc vilja utse samma riksdagsman, som representerat staden under de sista riksdagarne, samt vidare att de så kallade. husegarne: deremot uppställa såsom deras kandidat en embetsoch tjensteman, så skall valets utgång ovil-korligen komma att bero på hvilkens sida det .xnihdre bemedlade borgerskapet kastar sig, i : hvilket fall man, efter alla anledningar, med temlig visshet kan förutsäga att de rent borgerliga elementerna skola icke blott ligga under, utan småningom gå fullkomligt förlorade. Naturligtvis: skulle man exempelvis kunna tänka-sig en partiförening äfven emellan köpmännen och husegarne emot de mera obemedläde, likasom öckså emellan köpmännen odeh:haridtverksklasserna — emot tjenstemannaintressena — men vi hafva föredragit att frambålla husegarne eller de företrädesvis byråkratiska elementernas och handtverksklassernäs: förening, såsom under : alla händelser varande den mest antagliga, enär debyråkratiska intressena härvidlag hafva mycket att vinna, nemligen att äfven åt sig eröfra det tredje ståndet — de två första ligga redan i dess händer — och för öfrigt en sådan. koalition alltid är och måste blifva den lättaste att genomföra. Vi taga oss derföre ännu en gång friheten att varna för antagandet af någon annan grundval för den nya valordningen — än personlighetsprincipen, den enda, som åt stadens borgerskap äfven för framtiden kan bis behålla ett verkligt-politiskt inflyrande.? Öresundsposten återkommer i en ny artikel till samma ämne och yttrar derij i afseende på den större förmögenhetens anspråk att tillerkännas vidsträcktare rösträtt än andra medborgare, följände: pDet är handeln, som, jemte boktryökerikonsten, har förenat och förbrödrat jordens skilda folkslag af alla färger, tungomål; seder och religioner, och derigenom så väsentligen bidragit att utplåna barbariet; det gäller nu blott att vetta stånds representanter ej svika sin höga bestämmelse, att de ej, sedan de bidragit att undergräfva adelsoch prestadömets beläten; sjelfva göra sig en guldkalf, kring hvilken de skola dansa och för hvilken de af ett helt lands befolkning vilja fordra gudomlig dyrkan. De stora materiella njutningar förmögenheten medför, de många tillfällen den lemnar till goda handlingar, till upplyftande och förädlande själssysselsättningar, vare nog för dess innehafvare. Må derföre ingen, han vare rik eller fattig, han röre sig med tusen rir, eller millioner om året. fordra att i det allmänna lifvet gälla för mer än en menniska, en röst: Det är redan stort, om vi kunna vara så mycket med besked. Professor Nielsen öppnade i går afton serien af de gästroler, i hvilka han kommer att uppträda på Mindre teatern härstädes, med utförandet af. Hakon Jarls rol i Oehlenschlägers berömda sorgespel. Redan vid professor Nielsens besök härstädes förliden sommar hade man tillfälle att beundra det mästerskap, hvarmed han återgifver den bild, hvari den store danske skalden tecknat hedendomens och den fornnordiska folkandans siste representant. Det angenäma minnet af denna sällsporda konstnjutning hade man i går afton tillfälle att upplifva, då man fann hr Nielsen ännu alltjemt lika sant återgifva denna nordiska kämpakraft, så hög och imponerande, så majestätiskt lugn i sina yttre uppenbarelser, äfven då lidelsernas stormar brusa som bäftigast i kämpens: bröst. Hr Nielsen, som vid sitt första inträde helsades med en liflig och uthållande applåd, rönte också för sitt spel ofta förnyade bifallsyttringar och blef vid styckets slut framropad. Mycket af det intryck, somdet. storartade sorgespelet skulle göra, går förloradt derigenom att hr Pousette alls icke är vuxen Olaf Tryggvasons rol, synnerligast då han skall gifva den vid sidan af Nielsen såsom Hakon. Ar Pousettes Olaf bär ingen prägel af andlig öfverlägsenhet och af den kraft och värdighet, som höfves den af fosterlandskärlek och trosnit eldade hjelten, som representerar den inbrytande nya tiden och den kristna verldsåskådningen; det braskande sätt hvarpå han uppträder, och den ihåliga patos, man finner i hans ord och later, förmå icke att tillvända honom något af det intresse, som skalden afsett. Hr Kinmansson var åter en ganska god Einar Tambaskjelver, hvaremot den gamle smeden, Bergthor, throndernas lagman, var en för Stjernströms skaplynne temlien främmande karakter; åt hvilken det deröre icke heller lyckades honom att gifva något sannt och lefvande uttryck. Man fann åtskillig modern patos, men ingenting af en förnnordisk kämpe. Icke heller hr Arlberg, såsom Grip, lyckades förflytta åskådaren tillbaka från nutiden. — Deremot återsåg man med nöje mll Kindahl uti Thoras rol; hvilken hon redan vid styckets förra uppförande återgaf med ganska mycken sanning, samt isynnerhet i slutscenerna med en innerlighet i uttryck, som man äfven nu hos henne återfann och som göra henne förtjent af det bifall hon fick röna. Bref från Upsala.