inrättningar hafvå uppstått, erbjudande vanligen penSingar mot namnsäkerheter, icke på produkter, som i allmänhet förblifvit obelånade, och man kan icke undgå att förvåna sig öfver, huru oåtkomliga penningar varit och äro för industrien i allmänhet, härrörande deraf att vi icke begagna inrikes vexlar, under det lyxen frossar i öfverflöd af medel. Kapitaltillgången har icke gått jemna steg med den skapade produktionen och varuvärdet, som bildar kapitaler, utan i jemnbredd med spekulationerna — både med de lyckade och misslyckade — och lyxen; alltså på en idkeligen konstgjord väg, hvarigenom industrien saknat nödig regulator, hvartill regeringens monopol för. inrättandet af banker — ett skråväsen för sig, midt i den frigjorda industrien — väsentligt bidragit, med den fixa räntan med flera ypperliga förordningar, som visa sin verkan bäst nu, då penningar här kosta 9 procent, under det de erhållas i Hamburg och London för 1 å 2 procent. Kapitalerna hafva härigenom allt mera blifvit förvandlade till papperskapitaler utan värden, och den nskildes ställning, liksom hans välstånd, har blifvit bygdt på en underminerad grund; hans affärer på cn ihålig kredit, ramlande vid första vindflägt. En sådan vindflägt var den inträffade penningekrisen. Oaktadt vi i en kedja af år, under den längsta fred som någonsin varit vårt land beskärd, idkeligen riktat oss, bedrifvit industri, befordrat vår fredliga utveckling och kommit till det lysande tillstånd hr G. beskrifvit, så kunna vi i detta lysande elände icke afsätta några millioner för våra jernvägar. Vi låna af utlänningen millioner, för att förlägga industrien, liksom skulle icke denna med ett förs åndigt banksystem kunnä f.rlägga sig sjelf, och hvad lika beklagligt är, för att rädda silfvervalutorna i banken, för att uppehålla realisationen och vexlingen m. m. Penningekrisen, som träffade oss i vår konstlade välmakt, har förlamat alla krafter, träffar så mycket hårdare, som den personliga krediten är bruten och varuprodukterna icke kunna till större belopp belånas i följd af vårt pe.ningesystem, -hvarjemte rörelsekapitalet förminskats till en -betydlighet mot Ad ss normala belopp, och hvarigenom en allmän stagnation i industrien och rörelsen inträffat, större är man i mannaminne afvetat. Arbetet, råvarorna och produkterna kunna icke mera till något pris försjljas, under det vi, som gäldbundne stackare, icke unna betala ens våra skulder till utlandet. Sådan är taflan af den välmakt vi åtnjuta. Det är på den som våra frikostiga ständer synas frossa med millionerna i anslag, som regeringen aldrig synes kunna tillfredsställas i sin penningetörst och stänterna aldrig få nog af lån. Industrien,ruinerad, kan möjligen uppehållas med det i 11:te timman erhållna statslåret, och de indragne jernvägslånen och ökade hypoteksskulder och ny blankokredit, om allt får gå sin jemna gång... Men :skulle i. detta ögonblick ett krig utbryta, då ligger Hattsystemets öde tydligt för ögonen, och likheten dessa tidsperioder emellan skall bli:va icke endast fattlig för tanken, utan varda en bedröflig verklighet. Men hvad är då orsaken — säger hr G. — till de med allvarets och skämtets omvexlande vapen på vers och prosa utförda anfallen mot arikets blomstrande tillstånds? Jo, den sedermera inträffade håndelskrisen. Men just hår: — ingalunda förut — påträffa vi. en tillfällighet, ett sundantagsförhållande — med hvilket man vill undanskymma verkliga och ännu fortfarande sakförhållanden. Denna kris är visserligen, i likhet med olyckor i allmänhet, en tillfällighet, ett sundantagsförbållande för alla länder med ett väl ordnadt penningeoch kreditsystem, hvarom vi påminnas af kursnoteringarne från Hamburg och Lohbdon; För oss deremot utgör den början till en kedja af förluster, till ett nedgående, som ingen kan förutsäga hvar det skall stanna. Den sfinxartade framtiden kan endast gifva svaret derpå. För ögonblicket skola få med br Gripenstedt vilja påstå, att vårt utgångna silfver, våra toma banker, stora handelsskulder, utländska procentarelån, hvari; näringarne understödjas mot endast 9 procent samt våra 70 till 80 millioners utländska skulder åsamkade i våra välmaktsdagar, kunna ådagalägga vårt blomstrande tillstånd. Hade Hattarne och vi begripit att inrätta banker, icke för att utgifva papperslappar och befordra svindlande spekulationer och lyx, utan för att uppsamla kapitalerna och göra dem cirkulerande, för att lätta liqviderna, för att belåna varuvärden och befordra vexelrörelsen, gjort statsoch bankoskulden rörlig, i ett system af inhemska statsobligationer — (Hattarne voro likväl nog kloka att hafva sin statsskuld inom landet ; vi hafva blifvit slugare, vi beränta vår till utlandet) utfärdat statsobligationer på våra egendomar och omintetgjort de stora utländska hypoteksskulderna, statsobligationer för byggandet af våra jernvägar och skapat fonder, så skulle deras som vår industri hafva stått på en helt annan fot. Om man kan förlåta Hattarne, att icke ha varit klokare i penningeväsendet, så gäller det för oss, som en skam, att oaktadt deras lemnade exempel och finansvetenskapernas utveckling, likväl sorglöst ha gått i den gamla slendrianen och derigenom äfventyrat vår välfärd. Om ock något sådant -system som Mössornas, icke hotar att upplösa vår industri för mnärvarande, hvilket likväl beror derpå hur högt prohibitisterna bära hufvudet under den nya regimen; så synes likväl den politiska ställningen i Europa böra ådraga sig så mycken uppmärksamhet för den mnärmaste framtiden, att man har skäl frukta allt för industrien. Och derhän hafva vi kommit genom detta besjungna eller s. k. blomstrande systemet. Detänr, säger Agardh genom enhet, kraft, omfattning och delarnes inbördes ingripning uti det statsekonomiska systemet — icke genom enstaka författningar — än här ön der — som ett land kan blifva mäktigt.Och om detta är en ovedersäglig sanning, huru mycket hafva icke då regering och ständer försyndat sig mot denna regel? Folken, likasom menniskorna, blifva visa endast genom pröfningar. Ce. R. NaN Om Svargac ntvikac handal anch ottfarmt