vi skall, jag var, vi var. . Men i det hastiga daglig: talet hör man, kanske lika ofta, : Förkortningarna: jag ha, vi ha, jag (t. 0. m. ja) ska, v ska, jag va, vi va? — Om man då föreslog att skrift nyttja dessa förkortade former, så vore dett: en förkoriuingsfråga. Föreslog man åter att skrifva velln i st. f. elden så vore detta en både förkortnings och stafningsfråga. Om stafningen i några fall kunde göras naturligare och följdriktigare, så skulle jag visserligen anse er sådan förändring nyttig; men dock af jemförelse ringa vigt. — Om en och annan förkortning, genom långt och allmänt bruk, äfven i det ordentliga tale: slutligen vinner bestämd fast fot, så skall jag ej ansc det. såsom någon olycka. — Allt detta är dock a! föga betydelse; men hvad jag deremot anser lifsvi tigt, och väsendtligt, en fråga om lif och död, om förtidigt vissnande eller ny uppblomstring för vår! språk — det är skillnaderna -mellan tal och skrift svenskans Formlära. Endast och allenast med dessc är det som jag sysselsätter mig — förbehållande mig dock att få uttala min mening om några, ytterst få. Förkortningar, hvilka jag anser antiogen redan hs vunnit (såsom några infinitiver) eller stå helt närs (t. ex. ska) att vinna, stadgad häfd i äfven det ordentliga talet. — Stafningen åter är ett område, med hvilket jag icke i ringaste mån har mig befattat, eller skall mig befatta; utan skall jag för densamma alltid följa de vanliga för skrift antagna reglorna, på samma gång som jag tillämpar talspråkets formlära. — Hur man kunnat förblanda Stafningsläran meå Formläran är verkligen obegripligt. Om jag på skriftsvenska skrifver: Jag reser, vi resa; men på talsvenska: Jag reser, vi reser, så bör väl hvar och ep kunna se; att här ej är fråga om någon olika stafning, efter som ordet: reser, stafvas aldeles lika i skriftsvenskan som i talsvenskan. Förblandningen af skriftoch talsvenskans regel bundna olikheter i Formlära med de sedermera, i det hastiga talet, ytterligare stundom tillkommande förkortningar, skulle vara lika obegriplig: om ej några hjelpverber och Imperfekterna af de starka verberna gifvit en slags anledning till detta misstag. Om skriftsvenskan fordrar: vi älska, vi bryta; men talsvenskan: vi älskar, vi bryter, så ser hvar och en att detta ej är förkortningar utan tvertom. Om deremot skriftsvenskan fordrar: vi hafva, vi äro, vi togo, vi funno, vi skola; men talsvenskan vi har, vi är, vi tog, vi fann, vi skall, då har -man trott, att talsvenskan ville ha dessa kortare former för korthetens skuld, i stället att verkliga förhållandet är helt enkelt, att talspråket här, som öfverallt, vill ha den singulara formen, antingen denna form är längre, såsom i de första exemplena (vi älska, vi älskar) eller kortare såsom i de sednare (vi togo, vi tog). Hur omöjligt dessa talspråkets former kan vara att anse såsom förkortningar syns bäst af vi funno och vi fann, vi skola och vi skall, jemförda med jag fann, jag skall. Så mycket mera som det sedermera finns verkliga förkortningar: jag ha, skä, ä 0. 8. v. Tal svenskans plural-form blir, i ?, delar af alla verber, längre än skriftsvenskans; så litet är denna skillnad uppkommen för förkortnings skuld! Att man med formlärans skiljaktigheter kunnat förblanda sådana uppenbara förkortningar och samnandragningar af flera ord som t. ex. slån, släna ör slå honom, slå henne har svårligen skett fullt bona ide! Sådana förkortningar hörs utan tvifvel i det iastigare dagliga talet; men sällan eller aldrig i det vårdade t. ex. då man talar till en mindre nära besant person; eller till en förman 0. s. v. Deremot m man talar (ej håller tal) till hvem det vara nå, så nyttjar man icke skriftsvenska pluraler at rerberna. Må den som tviflar, försöka, blott en nda dag, att tala med skriftsvenskans böjningsormer, . och han skall genast märka huru det åter underligt och främmande, både för hans get öra och för alla, som han talar med. — Derenot fördrär örat ingalunda begagnandet af förkortingar — utom de förut nämda af några Infinitiver ch ett par andra. — Tvertom älskar örat de fullt tförda; men naturligtvis de talsvenskt utförda ordfornerna. RB. v. K,