Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 31 Mars 1858: Våra kamrar hafva påskferier utan att genom de senaste debatterna hafva vunnit något resultat värdt att omtala. Utom ett gagnlöst anlopp till fördel för pressfriheten och den religiösa bekännelsefriheten vid petitioneringstillfällen, företaget af venstern och tillbakaslaget af högern, som efter förmåga använder återstoden af sitt till nedgång lutande herravälde, var det intet som afbröt det preussiska -lagstiftningsarbetets enformighet. Vid diskussionen om pressfriheten var det för öfrigt vigtigt att höra ministeren djerft förklara, att den skulle fortfara i sitt system att varna och indraga tillståndsbevis, ett system, hvarigenom vederbörande bredvid :lagaine och i trots af dem hålla pressen i bojor. En sådan frimodighet af inrikesministern är i hvarje händelse bättre, än andra ministrars hyckleri. hvilka på allt sätt söka lämpa sig för den kommande tiden. Så låter hr v. der -Heydt förlidne år preussiska banken skänka253 thaler till dombygnaden i Berlin, hvaraf 12, från statens kassa utan kamrarnes bifall. Dessa reklamera. En scen uppstår, och en medlem af venstern får det lustiga infallet att. råda handelsministern att efteråt skaffa sig ett indemnitetsbeslut för den olagliga handlingen. Dettasker, och allt är i bästa ordning. De ministeriella bladen äro fulla af beröm åt regeringen, som erkänner sina fel, och åt oppositionen, som gifvit henne tillfälle att åter godtgöra dessa fel. Då hör man att hr v. der Heydt i hemlighet fält tårar öfver detta nederlag och denna tvungna afbön. För att skaffa sig luft, låter han i samma ögonblick banken återigen skänka 20,000 thaler till dombygnaden, hvaraf återigen hälften från statens kassa, utan att kamrarne gifvit sitt bifall. Hr v. der Heydt, en bankir från Elberfeld och framgången ur oppositionen vid 1847 års förenade landtdag, sedermera i November 1848 öfvergången till reaktionen, gör otroliga saker när det är fråga om att godtyckligt använda statens medel. Det har lyckats denne parvenyminister, som genom öfvermod och dryghet emot kamrarne under de senaste sorgliga restaurationsåren sökt bringa i glömska sin rhenländskt-plebejiska härkomst, att göra sig förhatlig hos alla partier, till följd hvaraf hans under senaste tiden ögonskenliga villfarelse, att han skall kunna bibehålla sig äfven under prinsen af Preussen, blifver obegriplig. Hvad beträffar hr v. Manteuftel, så är det klart, att denne hela verldensman, detta factotum åt: alla partier och personer, ännu ingalunda uppgifvit förhoppningen att äfven under regentskapet, och till och med under de första åren efter prinsens af Preussen tronbestigning behålla affärernas ledning i sin hand. Hans ålhala sätt ått emellanåt med små icke alltid ärofulla medel undanrödja de svårigheter, för hvilka :andra skygga tillbaka, skall dervid göra honom vanlig tjenst. Under den nuvarande konungen förstod han att i svåral. ögonblick stödja sig derigenom att han förledde konungen att tro honom vara der ende som förstod att handskas med kamrarne och hålla oppositionen i tygeln. : Såsom ett bevis på de intriger, som denne minister outtröttligen spinner, vill jag blott anföra följande: Venstern har, såsom bekant är, beslutat att till en början icke väcka regentskapsfrågan il: kamrarne. Skälen dertill har jag flera gånger för er upprepat, utan att vilja garantera dessa skäls giltighet. Det vigtigaste skälet, som jag likväl icke anfört, är ostridigt det, att venstern befarar, att den genom att bringa regentskapsfrågan å bane skall framkalla en omröstning, hvilken, såsom kamrarne nu en gång äro-sammansatta, måste utfalla i den mest skärande motsägelse med landets verkliga önskningar, men icke destomindre af regentskapets feodala och byråkratiska motståndare skulle blifva åberopad och ahvänd i-det afgörande ögonblicket till vikariatets fördel. Venstern fruktade på detta sätt att gifva motståndarne vapen i händerna och beslöt att för tillfället hålla sig tillbaka. Den ville icke ikläda sig ansvaret för att endast för en gagnlös demonstration (gagnlös då vikariatets förlängning är en afgjord sak) och tillfredsställandet af eget popularitetsbegär ännu längre uppskjuta re gentskapet och befösta motståndarnes välde genom en fientlig omröstning i kamrarne. Så har denna angelägenhet stått en lång tid. Men hvad gör nu hr v. Manteuffel för att till sin fördel begagna situationen? Han låter genom sina officiösa korrespondenter i Le Nord och otaliga andra tjenstfärdiga tidningar försäkra, att han haft rådplägningar med vensterns ledare, och att till följd af dessa konferenser frågan icke skall vidröras i kamrarne. Derigenom skola å ena sidan op. positionens anförare göras misstänkta såsom färdiga till koncessioner åt ministeren, och å den andra sidan skall det på högre ort ingifva den tron, att hr v. Manteuffel ännu alltJemt förstår att hålla oppositionen i schack och reda sig med kamrarne. Till sådana eländiga intriger äro tidningar inoch utrikes städse beredda. Men hela detta officiösa lögnsystem är längesedan genomborradt och skall icke vid första verkliga regementsförändring skydda sin upphofsman, som sedan olmitzerkapitulationen i November 1850 förstod att dermed hålla sig uppe från det så välförtjenta fallet. Fråmdeles skall man svårligen kunna förklara, huru ett så litet geni, hvars hela sorgliga idekrets var begränsad af bemödandet att låta alla oafgjorda frågor vissna bort under hans händer och att nedtrycka Preusrt —— LA nas nn KK BR MR NN nr 9 CR om AA