Man anför Dålarnas och ett par andra allmoge språk. Allmogeh i Elfdalens Orsa, och Mora sock nar nyttjar visserligen ändelsen — um i 1:sta pers plur. af pres. Ind. t. ex. soss uir (huir) firilatun fAlmqv. Spr. Lär. sid. 245); och för 2:dra persor pluralis ändelsen — id, t. ex. id standid (Svens språkets Lagar sid. VI) men är detta skriftsvensk; Nej, det är en böjningsform för verbet vida äldre än nuvarande skriftsvenskan, och alldeles densamma som Fornsvenskans på — um (om) t. ex. kall-um (om) brenn-um (om) tel-ium (iom) (Rydqvist Svenska språkets Lagar 1:sta Band. sid. 33). Den omnämda ändelsen för 2:dra pers. plur. är till och med, enligt Rydqvist, äldre än någon Fornsvensk både bokoch runskrift. I ett annat, det dernäst kanske ålderdomligaste af våra provins-språk, Gottländskan, saknar dock verbet någon serskild plural böjning för verberna. (Sive, Bemeerkninger over Öen Gotland, dens Indbyggere och disses Sprog, uti Historisk Tidskrift, rediger. af C. Molbeck B. IV). Ehuru ålderdomlig Gottländskan än är i vokalsystem c., befinns den således i detta afseende, eller afläggandet af personaländelser, stå på samma ståndpunkt som den öfriga talsvenskan. Att verbalböjningen i andra afseenden är olika talsvenskans, hör ej. hit. Skriftsvensk är den i allt fall icke. I Skåne, jag vet det, hörs bland allmogen i vissa trakter ändelsen — en i 2:dra pers. plur. Bland den skånska allmogen skall man äfven stundom få höra den skriftsvenska pluralen för 1:sta och 3:dje per men till och med redan i de skånska städerna allt detta försvunnet, äfvensom bland hela den bildade klassen inom samma provins. I de inredelarna af Göta. rike hör man äfven, i vissa mindre befarna trakter, pluralböjningar för verbet — men pluralböjningar i många fall skiljaktiga från uppställningen af skriftsvenskans böjningsparadigmer. Af dessa förhållanden, som här ej kan vidlyftigare utvecklas, framgår, att de verbalformer, genom hvilka skriftsvenskan hufvudsakligen skiljer sig från talsvenskan, endast på få ställen hörs bland allmogen, och jag tviflar någonstädes fullständigt; men att deremot i några af de, i antiqvariskt språkligt hänseende mest intressanta, undangömda delarna af landet, ännu hörs en del för-skriftsvenska ändelser. Öfver större delen landet deremot är äfven bland allmogen saken afgjord och personaländelserna bortlagda. Kan man då tro, att dessa spridda orter, med deras, dels skriftsvenska, dels andra än skriftsvenska, dels, i synnerhet, för-skriftsvenska böjningsformer, skall kunna ändra hela det öfriga landets talspråk? Nej, med allt mer utbildade kommunikationer, skall tvertom dessa undantag troligen i stället snart uppgå i den storaenheten. Må man derföre uppteckna dem, och sätta på dem allt det värde, som de eger i språkhistoriskt hänseende. Är nu förhållandet mellan de omtalta, i främmande länder förekommande provins-språk, som beherrskas af ett, de respective ländernas, skriftspråk, hvilket tillika är talspråk i de vigtigaste delarna af dessa länder, och för den bildade klassen öfver hela landet — är detta förhållande jemförligt med förhållandet mellan talsvenskan och skriftsvenskan? Talsvenskan, som talas af nästan hela nationen, i synnerhet i de vigtigaste delarna af landet — och skriftsvenskan, som fullständigt talas af troligen ingen och äfven fragmentariskt af endast få? — Förhållandet mellan skriftoch talsvenskan är ju deremot helt enkelt, att skriftsvenskan bibehållit några gamla böjningar för verber och .substantiver; men är i öfrigt precist samma språk som talsvenskan, hvilken senare endast är den lefoande, tidsenligt och konseqvent förenklade formen af samma språk. Utom E. L. har äfven en Insändare (i Svenska Tidningen den 19 Februari), hvars uppsats Svenska Tidningen benämner ett Sändebref, velat bevisa, med exempel från ett annat land, att äfven der skulle finnas en skiljaktighet mellan skrift och tal, jemförlig med förhållandet i Sverge. Det exempel Sändebrefs-Förf. anför från den del af Frankrikes, der folket enligt-hans uppgift säger: Je vais a VP hopitare i st. f. hopital och animau i st. f. animal, är skäligen underligt valdt. Tror Sändebrefsförfattaren, att någon enda bildad Fransos, eller ens Fransosen af folket i största delen af landet, skulle säga Phopitau eller un animau? Våra talspråksformer nyttjas deremot öfver hela landet och enkannerligen af de bildade. Om jag hade nöjet att känna Sändebrefsförfattaren, och fick samtala med honom blott en halftimma, så är jag öfvertygad, att jag skulle ertappa honom brukande diverse verber med singular form till pluralt subjekt. — Erinrar sig Sändebrefsförfattaren Bopps yttrande i Vergleichende Grammatik 2:dra Uppl.. sid. 42: dass Liqvide tberhaupt auch in anderen Sprachen sich leicht zu u vocalisiren, daher im Französischen hävfig au aus aln. 0. 8. V. F följe af denna Iag har: den latinska pluralen däpimalia .öfvergått till animaux, och detär således ett fortfarande verkande af sämma. ljudförändfngslag, som föranleder folket i någon del af Frankrike att förvandla äfven singularen animal till anänau. Här är således fråga om en ljudförvexlingslag, ej om en formförenklingslag, såsom i talsvenskan. Sändebrefsförfattaren har låtit narra sig af den skenbara likheten, som ligger deri, att singular och plural af de anförda fransyska substantiverna derigenom skulle bli lika (för örat). : Medan jag håller på med de frivilliga, som svurit Ernst Ludvigs fana, så vill jag äfven nämna en anmärkning gjord af en annan sådan (i Sv. Tidn. den 1:sta Mars). Han säger neml. att för mig äro bönderna i Småland, Westergötland och Upland större auktoriteter. — Wallin, Franzen, Tegner, Geijer, Atterbom, Runeberg m. fl. betyda ingenting; — — Härpå kan jag blott svara, att jag haft den lyckan att i min barndom höra Wallin och Tegner tala (jag menar ej hålla tal). Jag kan dock ha glömt huru de talade. Deremot har jag, under åratal, otaliga gånger, talat med, och hört Geijer och Atterböm tala, — och jag kan försäkra insändaren af sOckså en protesto att de talade ren talsvenska, och icke satte ett enda verb-i skriftsvensk plural! Hvad insändaren tillägger om hvad dessa författare skrifvit hör ej hit. Jag talar om talspråket, och om just dessa stora mäns och alla andra bildades talspråk! Men då jag, af flera af de anmärkningar man gjort, märkt att man missförstår hvad jag menar med: talspråket, så vill jag här, en gång för alla, förklara, att jag menar det ordentliga talspråket. — Hvar är gränsen, frågar man naturligtvis straxt? Denna gräns är kanske ej så svår att uppdra som man i allmänhet föreställer sig, om man blott icke, såsom mina motståndare — t. o. m., till en viss grad, den sist uppträdda, eller den anonyme författaren till Sv. Tidn:s allvarsamma språkartikel — ständigt förblandar tre olika saker: Formlära, Stafning, och de, inom båda de föregåendes områden spelande, det hastigaste dagliga talets Förkortningar. Lättfattligare än definitioner är i allmänhet exempel. Se här derföre några: Skriftsvenska: vi måla, vi böja, I resen, de bo, de togo: Talsvenska: vi målar, vi böjer, ni reser, de bor, de tog. Detta är olikheter i formlära. Men när man uttålar de ofvanförda exemplena så säger man icke de utan di. Om man då föreslog att skrifva di i st. f. de; eller. efter det Upländska uttalet, dom i st. f. dem, eller säjer i st. f. säger, då vore detta en stafningsfråga. Det heter på Talsvensk jag har, vi har, jag skall,