ken, der en stugubyghad nedbrann, som egdes af nämdemannen A; Andersson i Norra Ekeberg och beboddes af-en öfver 70 år gammal enka, hvilken var sängliggande sjuk och hade ett två års gammalt dotterbarn hos sig. Enkans sonhustru, som bodde ett stycke derifrån, stulle hafva tillsyn öfver både svärmodern och barnet; men som hon sjelf hade ett sjukt barn heivma hos sig, hade hon måst aflägsna sig på en stund, hvarunder elden kommit lös, man vet ej rätt på hvad sätt. Då folk anlände var mellantaket redan nedfallet, och den gamla, hvilken krupit ur sängen, återfanns nära dörren till större delen förbränd. Äfven barnet var uppbrändt, så att af dessa begge olyckliga blott några ben kunde i askan återfinnas. 5 — Om en Björnjagt i Dalarne meddelar Fahlw Tidning för den 7 följande utdrag ur ett bref: För en vecka sedan öfvervar jag en börnjagt så egen, att du vid berättelsen derom faravärdt får skyttskälfvan i harmen att ej ha fått vara med; helst som den kostade : hvarken tidspillan eller -ansträngning. Helt visst är dig bekant, att man på Sundborns utskoguar, detta storjagtensförlofvade land, under årets vinter skjutit 2 björnar och en hel vecka förföljt den tredje, som dock ej behagat stanna inom skötthåll, fastän sjölfva högdjursskytten K. med sina ståtliga hundar, och -biträdd af många jägare, anförde jagten; man tröttnade derföre till slut vid flyktingen, så att du kan glädja dig, att det åtminstone finnes en qvar, och hoppas att nästa år få vara med om hans expedierande. En tredje björn, som verkligen stupat, är här fråga om. Jag såg honom ligga för mina fötter, rykande i sitt blod. En dag kom K. in på brukskontoret vid Korsån, modig som en zuav i löpgrafvarne utanför Sebastoöpol, och underrättade, att han i brukets närmaste grannskap inringat en fullväxt björn, hvilken mellan småsjöar och myrar låg så väl till, att han ej kunde undkomma. Om jag fått peka ut ställe åt honom sjelf, hade jag ej kunnat välja det bättre, tillade ibben förnöjd. Fråga blef nu först att skicka efter era skyttar, hvarvid du naturligtvis ej var glömd, men som af en händelse tvenne främmande jägare voro på stället, tog man blott ett par skottgilla smeder med, mönstrade raskt den välförsedda rustkammaren och laddade omsorgsfullt sina bössor, hvaribland två revolverstudsare och ett tappgevär. Gubben tog hundarne i koppel, och jägarskaran, 7 eller 8 man stark, aftågade kl. 10 f. m. Sedan hvar och en fått sig sin plats anvisad på en cirkel af ungefär 4000 alnarsdiameter, gick chefen med hundarne rakt på idet, hvilket låg i midten, jemt 2000-alnar från bruket, såsom det syntes på kartan öfver trakten. Hvarje man stod uppmärksam på sin post, och det dröjde icke länge förrän några hundskall hördes och ögonblickligen derpå ett skott, som träffade den upprusande nalle i långsidan, åtföljdt af det häftiga ropet: Pass opp, pass opp! hvilket dånade så vildt i furuskogen, att man nästan fruktade att jägaren satt i björnens ramar; men denna farhåga försvann genast, då man hörde hundarne börja drifva igen. Efter några bugter af. och an i den förr beskrifna runden, hvarvid drefvyet nalkades än den ene, än den andre af skyttarne, som pickhågade stodo med tummen på hanen, styrde björnen slutligen sin kosa efter spåret, der han ingått, och här stod i hans väg mannen med tappgeväret, en kallblodig skytt, och skickade honom sin spetskula genom bogen, hvarvid han satte sig på marken, förskräckligt brummande. Sårad och omgifven af de rasande hundarne, kom han ej mera ur stället, förrän han fullständigt fäldes genom ännu en eller annan kula af de framskyndande jägarne, och låg framme på bruksgården innan kl. 12 på middagen, efter två timmars jagt. — Marshäftet af Botaniska Notiser, utgifne af Th. M. Fries, innehåller: Om tvenne pilarter, af N. J. Andersson; Bidrag till kännedomen af Sydöstra Skånes vegetation af A. L. Grönvall; Nya Skandinaviska växter; samt växters förhållande under solförmörkelsen den 15 Mars. — — Om påskovädret skrifves från Örebro den