Efter fjorton dagar kommo de slutligen till guldfälten, der de funno en befolkning af äfventyrare utaf alla nationer, girigt sökande efter guld — somliga med ej bättre verktyg än en tenntallrik, i hvilken de vaskade sanden; andra gräfde djupa gropar i sanden, men alla lifvades af en gemensam känsla — vinstbegär. Som vanligt vid denna verldens spekulationer, var det icke de, som arbetade ihärdigast, hvilka gjorde den rikaste skörden. Största delen af arbetarnes mödosamt förvärfvade vinst stannade i deras fickor, som höllo krogar och restaurationer. De torftigaste födoämnen såldes till orimligt höga priser, och mången man betalade för en hängmatta i ett uselt tält eller en illa uppsatt koja mer än hvad en vacker våning i London eller Paris skulle kostat. Den första inrättning af detta slag de båda vännerna besökte var ett långt träskjul, som egdes af två amerikanare och var kändt under namnet Stora Guldklimpen. Det var på aftonen af den dag, då de framkommit, som de hungriga och trötta sökte föda och något skydd för natten. Det inre af det stora rummet var så fullt af rök, att det dröjde en stundinnan de kunde leta sig väg genom den drickande, svärande, grälande och spelande massan af menniskor, till öfre ändan af skjulet, der en af egarne satt, lättjefullt rökande sin cigarr och betraktande en blek flicka, som var sysselsatt att blanda drycker, som oupphörligt reqvirerades. Jag gissar I ären engelsmän, svarade Hackabut Stark, värden på stället, på deras fråga om de kunde erhålla sängar för natten. Jag kan väl tro I tagen Stora Guldklimpen för ett Londons hotell? Sängar, upprepade han småskrattande; den är en lycklig man, som får sig en bänk att hvila på, här på orten; icke sant, Sarah Ann? Öfvertygade att de ej kunde få något bättre och då de ansågo det ganska möjligt att här få underrättelser om Bill Spuggins, ingingu de uttröttade resande på värdens orimliga fordringar och betalade honom fyra dollars; för