STOCKHOLM åsa 10 April Cm ränta i allmänhet och räntefotons bkostämmande i lag. Detta ämne har i Frankrike med anledning af det tillstånd, som der nyligen blifvit banken lemnadt att höja sin diskontränta utöfver det s. k. lagliga maximum, framkallat åtskilliga skrifter, hvaruti frågan belyses, icke blott ifrån en ekonomisk och social ståndpunkt, utan äfven från en historisk och filosofisk, ja till och med en teologisk. Clement Laurier, Romiguiere och Königswarter ha nyligen behandlat ämnet ur alla dessa synpunkter, och senast har denna fråga af Baudrillart, en af Frankrikes utmärktare finansiella publicister, gjorts till föremål för en artikel i Journal des Debats, hvarutur vi här meddela åtskilligt, som kan vara afin-. tresse äfven för svenska läsare, sedan frågan hos oss blifvit väckt inom lagstiftningen, och dess vigt allt mer och mer påkallar allmänna. uppmärksamheten. . Bör intresse gifvas för upplånta penningar? Är det lämpligt att för detta intresse stadga en viss laglig gräns? äro frågor, som från de äldsta ända till de senaste tider sysselsatt tänkares uppmärksamhet. Dessa frågor ha behandlats af filosofer, såsom Aristoteles, Cicero, Seneca, Plutarkus, af kyrkofäderna Chrysostomus, Basilius, Hieronymus, Augustinus, af reformatorerna Luther och Calvin, af statsrättslärare och ekonomister, sådana som Grotius, Montesquieu, Turgot och Bentham. Frågan. huruvida penningekapitalet bör tillgodokomma någon slags ränta har numera blifvit till fullo löst och synes i våra dagar icke kunna bli föremål för någon diskussion. Men så var ingalunda förhållandet i äldre tider. Den urgamla fördomen emot all slags ränta å penningar återfihner man icke blott hos det romerska folket, som i detta hänseende varit utsatt för de gröfsta missbruk och det hårdaste förtryck från mäktiga långifvares sida, utan en af forntidens berömdaste filosofer, Aristoteles, har gjort sig den mödan att sätta denna fördom i ett fullständigt systerå. Han anser penningen i följd af dess natur vara och böra förblifva ofruktbar: Hvar har man någonsin sett, frågar han, penningar förmå framafla penningar? Lägg tjugo penningar i en pung, och man har ej exempel på, att efter ett års förlopp man der upptäckt den tjugoförsta. Ett dylikt medel att rikta sig är sålunda ett fördömligt förvärf, så mycket orimligare som barnen här äro fullkomligt lika föräldrarne; någonting som man aldrig finner inom den naturliga generationens område, och som tydligen visar det. orätta i ett sådant vidunderligt faderskap. Och denna sofism, upprepad från sekel till sekel, beherrskade hela medeltiden, som i den heliga skrift trodde sig finna ett stöd för samma sats, och hvars teologi och jurisprudens ansågo intresse alldeles liktydigt med ocker. Aristoteles sats vederlägges af Bentham på följande sätt: Det synes ej, säger han, ha fallit den store Aristoteles in, att, ehuru ett mynt lika litet förmår framafla ett annat mynt som en gumse seller en tacka, man likväl för detta mynt kan inköpa ett par dylika djur, hvilka be:sitta ifrågavarande alstringsförmåga, hvarigenom låntagaren sättes i tillfälle att gifva ifrån sig en del af: produkten och ändock hafva skördat vinst af affären. Med andra ord, penningen utgör för låntagaren ett medel till vinst, och hvad man lånar är i sjelfva verket icke penningar, som blott är ett bytesmedel, utan allt hvad man dermed köper, allt hvad som i en skicklig producents hand kan såväl bereda ett arfvode för långifvaren som göra låntagaren rikare. Äfven Luther, hvilken för öfrigt, som man vet, icke var någon älskare af den Aristoteliska filosofien, stöljer emellertid i denna fråga den grekiske tänkarens fotspår. Att utbyta någonting med en annan, säger han, och dervid vinna på bytet, det är icke något barmhbertighetsverk, det är en stöld. Hvarje ockrare ( långifwvande emot ränta) är en tjuf,; värd att hängas. Och ockrare kallar jag hvar och en, som lånar ut på 5 till 6 procent. Calvin deremot besvarar Aristoteles sats med en teori öfver värdena. Hvad som gör en summa penningar produktiv skiljer sig icke det rinaste från hvad som ger värde åt ett uppodladt fält; det är nemligen menniskans industri, dess förståndsverksamhet. . Vinsten å låntagarens sida och intresset å långifvarens uppkomma i grunden icke af penningen direkte, utan af det produktiva bruk man deråf förstår draga. Det motsatta föreställningssättet, så oförenligt med begreppet af eganderätt, af handel, af kredit, af alla de väsentligaste vilkoren för ett ordnadt samhälle, som vill framskrida i välstånd, fortfar emellertid att göra sig gällande långt in i den nyare historien, och det var egentligen först den konstituerande församlingen i Frankrike, som gaf en officiel helgd åt räntans lagliga behörighet. Vi ha måhända alltför länge uppehållit oss vid den första af dessa frågor, hvilken för närvarande synes föga tvifvel underkastad. Men dels kan det vara af intresse att undersöka hvad som fordom blifvit häröfver tänkt och yttradt, dels stå ock båda frågorna i ett närmare sammäånhang än man vanligen föreställer sig. Har man nemligen hunnit lösgöra sig ifrån den fördomen, att det i sjelfva räntans begrepp ligger någonting fördömligt, så är steget derifrån icke så lånet till den: