nya uppsats blifvit tillden grad pöbelaktiga att någon polemik med henne rörande dett: ämne från vår sida icke vidare kan ifråga komma. Vida enklare är också att si wåra läsare i tillfälle att sjelfva bedöma huru vida Svenska Tidningen gjortsig skyldig elle: icke till den frontförändring i denna sak. som Vi anmärkt, och vi aftrycka för å ändamål ord för ord Svenska Tidningens ar tikel för förliden lördag, hvarom fråga egentligen är. Man läse och dömme: Flera tidningar, — säger Sv. Tidningen — hafva gå de klandrat hr Hylten-Cavallii utnämning till för. ste direktör för K. M:ts hofkapell och spektakler framstält denna åtgärd såsom en regeringshandling och i följd häraf åt densamma velat gifva en poli tisk betydelse. Utan att nu inlåta oss å frågan om lämpligheten af denna utnämning — huruvida den i sjelfva verket varit så oförtjent och opassande, som man påstått, eller kanske tillkommit på grund af något löfte, vilja vi blott anmärka, att någon regeringshandling är detta alldeles icke utan endast ett hofärende, som således tillhör K. Maj:t att enskilt afgöra. För öfrigt har det sin egen märkvärdighet att se, huru. samma tidningar, hvilka eljest bruka ropa öfverljudt, huru den förbatliga ådelsklassen inkräktar alla högre platser och embeten, nu, då en chefsplats (horribile dietu!) inom sjelfva hofvet tillföll en ofrälse, med höga rop förgrymma sig åt det mindre förnämliga valet! Är det verkligen sannolikt, att valet skulle hafva lika bittert klandrats, om den utnämde varit en ung, för öfrigt fullkomligt oförtjent, grefve eller baron? Vi tro det icke. Men sådane äro desse glupske adelsätare! I sjelfva verket är afunden ännu större, då någon plats tillfaller en ofrälse. Så lyder den nya reflektion Svenska Tidningen innebållit. Läsaren må afgöra i hvad mån den stämmer öfverens med det bestämda klander samma tidning förut innehållit angående samma åtgärd, hvarom der är fråga. För egen del ha vi ingenting vidare att till-lägga till hvad vi redan förut yttrat i ämnet; men ha ansett oss likväl icke böra vägra plats för en till oss insänd uppsats, som något närmare skärskådar och kommenterar insinuationen, att klandret öfver utnämningen skulle härrört af afund deröfver, att platsen tillfallit en ofrälse. Den insända uppsatsen lyder såAunda: Svenska Tidningen har nyligen yttrat, satt det enhälliga klander, som försports öfver hr Hylten-Cavallii utnämning till förste direktör vid Kongl. teatern, endastihärrört af afund deröfver, att en chefsplats tillfallit en ofrälse. Härvid måste erinras, att dylika platser af vida högre ordning, såsom statsråds-, presidentsoch landshöfdingebefattningar m. m.; mångfaldiga gånger tilldelats ofrälse personer, samt att underrättelsen om deras utnämning, då denna grundats på skicklighet och förtjenst, alltid med deltagande och tacksamt erkännande mottagits i de talrika ofrälse samhällsklasserna. Då förste direktören vid Kongl. teatern enligt ande rangordning icke har någon bestämd rang, utan denna beror af hans sambällsställning i öfrigt eller af det särskilta förklarande, som vid utnämningen i hvarje fall af Kongl. Maj:t göres, synes ifrågavarande befattning från fåfängans synpunkt :ej heller böra medföra afund. Det torde således kunna antagas för gifvet, att oviljan mot hr Hylten-Cavallii nämde befordran hufvudsakligen grundar sig derpå, att han hvarken före gin anställning såsom intendent eller under den tid han som sådan förestått Kongl. teatern i ringaste mån ådagalagt sådana egenskaper, som berättiga hans befordran, ja ej ens på något sätt gjort sig känd för att ega ett lifligare intresse för den konst, hvars befrämjande nu utgör hans tjensteåliggande. Också väckte redan hans förordnande till intendentsbefattningen (hvilken håller sig inom trotjenaregraderna) både förvåning och förtrytelse. Och detta med rätta. Ty hvad hade hr H.-C. uträttat? Jo, hållit några obetydliga föredrag i konstnärsgillet, skrifvit en broschyr emot metodistpresten Scott, författat ett misslyckadt skådespel, tjenstgjort (med föga flit, säges det) vid kongl. biblioteket, samt hufvudsakligen bedrifvit sitt landtbruk å Årsta holmar. Om också en eller annan af hans företrädare å teaterdirektörsplatsen ej haft större förtjenster, kan likväl sådant ej ställa hr H.-C:ii befordran i bättre dager. Deremot är det otvifvelaktigt, att om t. ex. en Nils -Arfvidsson eller Gunnar Wennerberg till denna plats utnämts, hade åtminstone deras befordran icke kunnat annat än erkännas såsom grundad på desammes allmänt erkända talanger inom sådana konstområden, som med Kongl. teaterns verksamhet hafva närmaste sammanhang, om man än icke kunnat på förhand känna huruvida de varit i besittning af den administrativa förmåga, som äfvenledes är af nöden hos innehafyaren af ifrågavarande chefsplats. Regeringsformen stadgar att vid alla befordringar afseende endast skall fästas å förtjenst och skicklighet. Väl må det härvid erkännas, att enligt hittils gällande raxis — grundad på den omständigheten att ongl. teatern tillförene hufvudsakligen underhållits af H. M. konungens civillista — SSH Kom vid Kongl. teatern ansetts såsom en beställning vid H. M. konungens hof, hvilken han eger efter behag tillsätta och derifrån afsätta. Icke desto mindre behagade Hans Maj:t under den 9 September 1844 uti statsrådet, uppå föredragning genom finansdepartementet, till intendent vid Kongl. teatern, under dåvarande förste direktören friherre H. Hamiltons förvaltning, utnämna protokollssekreteraren Nils Arfvidsson. Numera, då Kgl. teatern till största delen underhålles af staten, synes det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida ej chefen och högste ledaren vid denna