anlitas, utgjorde hela anslagssumman till hemliga polisen 1 million francs. —— — Icke mindre än tvenne af högsta domstolens ledamöter, hrr justitieråden Schmidt och Backman, hafva i förra veckan ingifvit sina ansökningar om afsked med anhållan att få å indragningsstat åtnjuta den pension, hvartill de vid fylda 65 år äro berättigade. Efter hvad det förljudes lärer den ena af dessa lediga platser komma att intagas af nuvarande justitie statsministern Gänther, hvilken säges önska denna reträtt. I sammanhang härmed omtalas likväl en inom högsta domstolen väckt fråga, huruvida icke, då hr justitie statsministern Ginther förflyttas till ett lägre embete än det han nu innehar, han till följd af sin rang såsom excellens borde sitta främst i högsta domstolen och således vid de tillfällen, då han der är närvarande, fungera såsom ordförande. Härom lära mellan högsta domstolens hrr ledamöter åtskilliga rådplägningar hållits, hvilkas resultat likväl icke är bekant. Men då naturligtvis sjelfva excellensvärdigheten rätteligen torde böra anses upphöra på samma gång som innehafvandet af de statens högsta embeten, hvarmed titeln genom bruket blifvit förenad och enligt samma bruk äfven efter afträdande från dessa embeten bibehållen, så förefaller det oss klart, att den omständighet, att någon innehaft ett högre embete, ej heller kan gifva honom något i lag icke grundadt offentligt företräde då han emottager ett lägre; och att, likasom f. d. statsrådet Gänther och f. d. statsrådet friherre Stael von Holstein, då de från konseljbordet inflyttades i högsta domstolen, hvarken gjorde anspråk på eller erhöllo plats framför öfrige äldre justitieråd, f. d. excellensen Ginther icke heller rätteligen kan ega ett sådant anspråk. Saken kunde visserligen vara fullkomligt likgiltig, om fråga här vore endast om rang eller t. ex. om plats i konungens rådkammare, der konungen är ordförande, eller i ett embetsverk, der en ständig ordförande funnes förordnad. Men i högsta domstolen finnes, sedan justitie statsministern år 1840 upphörde att af samma domstol vara ledamot, icke enligt grundlagen någon särskilt utnämd ordförande, utan föres ordet af den efter utnämningen äldste närvarande ledamoten; och då ordföranden naturligtvis deltager i domsluten och således, då rösterna äro lika, såsom den främste eger afgörande stämman, är det af ganska väsentlig vigt att ett :sådant permanent ordförandeskap icke finnes, emedan det förlänar en ganska betydande öfvervigt åt en af domrarne; hvilket förmodligen också lärer varit det väl grundade motivet, hvarföre grundlagen funnit en president i högsta domstolen hvarken nödig eller nyttig. Vi förmoda således, att den nu väckta frågam att på sidan af grundlagen införa ett såant ordförandeskap, icke blott måtte förfalla vid utfärdandet af fullmakten för H. exc. n. v. statsministern att vara justitieråd, hvilket vi taga för alldeles afgjordt, då sådant skulle innebära en nog uppenbar grundlagsöfverträdelse, utan ock att den ifrågastälda förmedlingen af frågan genom en tyst öfverenskommelse högsta domstolens ledamöter emellan ej heller må komma i fråga.