hvaraf han ofta möttes, hvarföre han äfven fann ett så stort nöje uti att med det ironiska löjets vapen gissla allt sådant såväl som menniskornas små fröjder och barnsliga begär, deras ängsliga sträfvan efter en fåfänglig lycka I och utmärkelse, såsom då han, vid anblicken af guvernörens staty, utbrister: Nå, de menniskorna äro då barn, och alltid barn! Han egde derjemte en energisk konseqvens i sina planers fullföljande, en djerf och eldig fantasi, som brann af begär efter en friare och rymligare verkningskrets för hans naturliga herrsklystnad, och som kom hans blod att ständigt svalla och sjuda; som, trött vid hvardagslifvets enformighet, fann sig sammanpressad och tillbakaträngd inom de trånga skrankorna af det borgerliga samhällets lagar. Sålunda begåfvad, skulle Don Juan under andra förhållanden, under en krigisk ellerl samhällsstörtande tid, utan tvifvel hafva gjort sitt namn odödligt på ett helt annat sätt och med jhelt andra bragder; men omständigheterna voro honom i detta afseende icke gynnande. Han nöjer sig dock icke länge med att bele endast de menskliga dårskaperna; han aktar snart icke dygden mera än dess motsats, han förlorar tron, den olycklige, på att det finnes något godt i menskligheten, han förhärdar sitt hjerta och söker sjelf att släcka den gudomliga gnistan, den ädlare känslan i sitt eget bröst, i det han underblåser den dämoniska glöden derinom, hvarigenom hans förvandtskap med Miltons fallne engel fydligen framträder. Don Juanjtänker, äfven han: Better to rain in hell than serve in heaven och i stället för att blifva en lysande och ledande fixstjerna på minnets himmel, blir han en irrande komet, hvilken förhärjar och föröder allt, som af dess förledande sken lockas inom trollkretsen af dess olycksbringande bana. Det var denna eviga längtan och oro i hans själv, som måste, på ett eller annat sätt. tillfredsställas, och som, i sjelfva valet af den väg och det sätt, hvarpå detta tillfredsställande skedde, i sig innebar roten till hans eget förderf, till hans lifs tragiska upplösning. Att det är om denne senare som stycket egentligen handlar, att hela operan utgör så att säga blott sista akten i Don Juans oroliga och vexlande lefnadsdrama, detta antydes på sitt sätt till och med i de underrättelser Leporellö redan i början har att meddela oss: BCento in Francia; in Turchia novantuna, :Ma in Spagna son giå mil e trex och derom torde knappast behöfva erinras, ty Don Juan segrar här ingenstädes; triumfernas tid är redan ute, alla hans planer misslyckas. Efter den ädla, högsinnade Donna Annas uppoffring och efter hennes fars mord vända sig lyckan och framgången bort ifrån Don Juan. Måttet är rågadt. Allt går honom emot. Donna Annas fall var Don Juans sista triumf. Om man antager denna uppfattning af ämnet såsom riktig, så inser man lätt huru djupt grundad den tragiska färgtonen här är uti en oeftergiflig estetisk fordran, och hvarföret sAningen. om synd och död och fall Igenombäfvar här naturen all. Intet under heller derföre, att glädjens här öfverallt hastigt undanflyktande toner likna de förgängliga blommor, som växa invid kratern af en sjudande vulkan; att Mazettos och Zerlinas kärlek sprider den enda ljusglimten öfver den nattliga taflan och att hennes sånger ljuda lika fridens budskap under blodig kamp. Det torde dessutom vara tvifvel underkastadt huruvida, enligt Don Juans ironiska och ateistiska verldsåskådning och enligt hans samhällsfiendtliga grundsatser, det icke torde varit mindre lassouvissement des desirs, mindre den sinliga än den moraliska eller, om man så hellre vill, den immoraliska segern, hvaråt han fröjdades; men säkert mest af allt öfver de triumfer han derigenom ansåg sig fira öfver männerna, för hvilka han knappast torde egt någon annan känsla än föraktets öfrig. än scen ibland andra, der dessa Don Juans åsigter tydligen göra sig gällande, är i andra (ursprungligen första) aktens final, då — efter upptäckten af Don Juans anslag emot Zerlina — Donna Anna, Elvira och Octavio i spetsen för den uppretade hopen framstörta emot honom, men Don Juan, nästan liksom nedlåtande sig att gifva ett svar, med likgiltigt hånlöje utropar sitt: Jag bekänner Likasom häri ligger ett hån emot all menniskomakt, så återfinner man hos honom det vilda trotset emot de öfvermenskliga makterna, ännu i hans sista stund, då hans hand redan hvilar fast omsluten i den som döden rysligt kalla vålnadens, och midt ibland de än väldigt dånande än homskt hvirflande och hvinande toner, som förkunna att vedergällningens timma slagit, att stunden är inne, då de oryggliga domsluten från Minos och Rhadamantus. dystra tribunal skola gå i fullbordi —ljuda ännu Don Juans förfärliga Nej! Broflåda. fil. För någon tid sedan klagade i Aftonbladet en invånare i Södertörn deröfver, att landshböfdingen 1 Stockholms län icke låtit de skattskyldige å nämde ort komma i åtnjutande af det upp