aftäcker han hans fötter — och hvad finner han? aJag bad Fletcher., berättar han, ,hemta mig ett glas vatten. Då han lemnat rummet, blottade jag pilgrimensp fötter för att erhålla visshet angående beskaffenheten af hans lamhet. Jag erhöll denna visshet på samma gång som den lifslånga tyngande hemlighet, som marterat honom, låg afslöjad för min blick. Båda hans fötter voro missbildade och benen afmagrade ända till knät: Gestalt och ansigtsdrag ai en Apollo, med fötter och ben af en satyr! Detta vär då den tryckande kedja som linkade hans högtsväfvande ande vid den mörka jorden! Den allmänna tron var, att hans haltande gång härrörde från någon missbildning i högra foten eller ankeln — den högra var också mest felaktig och hade blifvit förvärrad genom några misslyckade försök, som i hans barndom blifvit vågade för att vrida den till rätta. Håns skobonad var förfärdigad på ett eget sätt och försedd med höga klackar och ovanligt tjocka sulor åt insidan och tunnare åt utsidan. Tån var stoppad med bomull och hans underkläder voro mycket vida nedom knät samt försedda med snäfva hällor, som höllo dem neddragna öfver foten. Det egna i han: sätt att gå var nu förklarligt, han inträdde vanli i ett sällskap med hastig fart, den han sjelf icke tycktes kunna hejda, derefter förde han venstra benet fram och böjde kroppen något tillbaka för att kunna bibehålla jemvigten. I yngre åren, då hans kropp var lätt och elastisk, kunde. han med tillhjelp af käpj vandra en mil eller två, men senare, då han ble: mera ovig, försökte han sällan att gå mera än några hundra alnar utan att stödja sig mot första Vägg. vall, klippa eller träd, som var till hands; han satt sig aldrig på marken, emedan han svårligen kunde -hafva stigit upp igen. I sällskap med främlingar gjorde han stundom de våldsammaste bemödanden, att dölja sin vanförhet men den hektiska färgskiftningen på hans ansigte, de svällande ådrorna och nervernas darrning förrådde dock den kamp han bestod, och han fick med flera dagars lidande plikta för ett dylikt naturens våldförande.,