I YE OP RA RY MVA a Sr tondägarmakt, d En stark konungamalkt! Hur ta hö ) bland oss hört dessa Or uppe är nan it ideal, en önskan, ett fältrop! S7. sö ed har man vanligen alls i och en moraliska styrka, som er -eke menat r af folkets kärlek och fr — g0d regering, onungamakt eger, utar srtroende uppburen t förstå em sådan g .w man har dermed veaf grundla— -yrelse, som kan till den n möjligt ännu garne medgifna gräns och göra sig me en smula derutöfver tillgost i sitt int xstens alla prerogativer, skickndlingar. :esse leda representationens förgagnan och genom befordringsväsendets litligt ae för sina ändamål bilda sig ett nga politiskt garde. Alla dessa utvägar sd nära med hvarandra tillsammans. Pretivets stränga vidmakthållande eller utgande, då lägligt tillfälle dertill erbjudes. ror af en behörigen disciplinerad representation; inflytandet på denna åter af ett ändamålsenligt befordringsväsende. Vi ha sett allt detta med framgång försökt i vår senare politiska historia, och det sist afslutade riksmötet lemnar i högre grad än de öfriga bevisen för detta påstående. Att en sådan politik icke väl står tillsammans med det konstitutionella samhällets grundprincip, och att den länge fortsatt skulle bereda ett samhäljes upplösning, borde lätteligen inses, Mindre klart lärer det deremot förefalla mången. att ifrågavarande politik i längden visar sig förderflig för just densamma makt, som den afsett att befästa, Och likväl är detta ett af all erfarenhet bekräftadt förhållande. En stark konungamakt, i den mening dess anhängare vanligen taga detta begrepp, har i farans stund gemenligen befunnits mycket svag; det starka har då visat sig -ej riktigt vilja hålla. För att kunna motstå en verkligt hotande påtryckning, erfordras i sanning helt andra krafter än en till snällt jakande inlärd riksdagsmajoritet, en för politiska ändamål bildad embetsmannahierarki. Europas nyaste historia har härom, åtskilliga kraftiga väckelser och varningar att erbjuda. Huru man äfven i den friaste, den i politiskt hänseende mest utbildade af Europas stater är uppmärksam på den afväg vi här sökt antyda, visar en af Times senaste artiklar, skrifven med anledning af grefve Greys skrift em parlamentarisk styrelse. Vi anföra ur artikeln följande: Grundtonen i lord Greys bok är hans fordran på en stark regering, en sådan. regering nemligen, som icke är möjlig inom Förenta Staterna, men som visar sig 1 sin fulla kraft i Petersburg och Paris. Sällan uppenbarar sig en större politisk okunnighet än i det allmänna talet om nödvändigheten af en stark regering. En ministör, som ej eger landets förtroende, är i sjelfva verket ej mindre en politisk skandal än en publik olycka. Då vi -tala om detta fåvitska prat, som är i svang rörande vigten af s. k. styrka hos regeringen. må man ej misstänka oss för att vilja öfvergå till den motsatta ytterligheten, så att vi skulle påstå, att nationens intressen kunde skyddas af en minister, som vore så litet understödd, att den egde allsingen styrka. Men all erfarenhet, och isynnerhet det sista halfva århundradets, lärer oss, att hvad man kallar starka regeringar är detsamma som dåliga regeringar; att en stark regering icke passar för ett fritt folk; att der lagarne äro eländiga, sederna förderfvade och undersåterna okunniga, kunna en hög hand och en stark arm vara af nöden, men att der missbruk icke fördragas, der lagarne äro humana, men få, der invånarne äro förståndiga och fria, der behöfver man en regering, som — man må kalla den stark eller svag — blandar sig i lagstiftningen så litet som möjligt. I den äldre Mirabeaus verk finner man ett märkligt yttrande öfver denna fråga: Svårigheten, säger han, består deruti, att man icke må utfärda andra lagar än dem, som äro nödvändiga, att man städse förblifver den sant konstitutionella samhällsgrundsats trogen, som bjuder att taga sig tillvara för raseriet att regera, den mest olycksbringande bland alla de moderna regeringarnes sjukdomar. Dessa ord har Wilhelm von Humboldt tagit till motto på sitt lilla verk: Om en regerings verksamhetskrets och åligganden. Om vi vilja taga en vidsträcktare öfversigt af de särskilta åtgärder, som vidtagits, skall man finna, att nästan alla de vigtigaste, nästan alla de, på hvilka vi med illelse kunna blicka tillbaka, ha varit af en akter, icke positiv, utan negativ. De ha icke så mycket innebui iftandet af nya lagar som fast me npphäfvandet af gamla, Vi ha tagit bort otaliga eder och dylikt; vi ha utan barmhertighet brutit ner en mängd skrankor. Inom brottmålslagen ha vi förminskat straffens antal; inom civillagen ha vi förenklat rättegångsordningen. Vi ha förökat vår statsinkomst genom en nedsättning af taxorna; vi ha mångdubblat vår rikedom derigenom att vi kastat öfverbord allt slags skydd för vår industri; vi ha frigjort våra slafvar och vi ha icke blott sökt i våra inre angelägenheter göra oss försäkrade om det minsta möjliga intrång på undersåtens fulla frihet, utan vi ha äfven i vårt förhållande till främmande makter erkänt noninterventionsprincipen i dess fullaste bemärkelse. Dessa äro de politiska grundsatser, som äro införlifvade med hela vårt närvarande lagstiftningssystem och erkända i alla våra diskussioner. Hvilken betydelse ega väl nu dessa grundsatser i afseende på regerinp a q : I Mm AN da NI ARA HAR KR AK TANIA s I 1 1 1 1 i f l j ; l ;