DEN SISTE AF SIN ÄTT. AR J. FL. SMITH.) Derhän skall det väl, som jag hoppas, ej komma, anmärkte Dick. Nu i qväll, då fruntimmerna dragit sig undan till sina hyter, skola vi underrätta kapten Morgan om dessa bofvars afsigter och rådgöra med honom om de mått och steg, som böra vidtagas. Hela besättningen kan ej vara med i myteriet; här finnas flera män, på hvilka jag är säker att vi kunna lita — de båda bröderna på mellandäck...n Ja, på den ene, afbröt Jack — npå Reuben. Edvard -är ense med styrmannen och Clarkson. Denna underrättelse bidrog just ej att öka hans åhörares lugn. Det var ännu en arm mindre på deras sida, om det skulle komma till strid, och en mera att strida emot. Af fruktan att deras samtal skulle bemärkas, skildes de åt, efter att hafva gifvit Jack stränga tillsägelser att hafva vaksamt öga på hvad som tilldrog sig på mellandäck. De hade ej varit borta mer än tio minuter, förrän storseglet, som, alltsedan fartyget träffades af blixten, under stormen, tillika med brutna stänger och linor, legat uppstapladt på däck, började röra sig, och en matros kröp fram derifrån. Han hade på styrmans tillsägelse gömt sig för att lyssna. Skurken hade observerat att gossen och de båda vännerna träffades så ofta. Dagen förflöt drägligt nog. Under middagen var kapten Morgan mer än vanligt upprymd, ty liksom de flesta drinkare, som hastigt ändra sig och lägga ett starkt band på sig, var han stundom nedstämd och fåordig. Dick såg med tillfredsställelse att han drack blott ett glas vin med fruntimmerna. Vid slutet af måltiden klagade han öfver 4) Se Aftonbl. mr 10-18, 20--37, 39—61.