DEN SISTE AF SIN ÄTT. JF. SMITH. Det-är ett ledsamt förbållande, sade den unge männen. Från smädelser — från äsynen af dessa uppträden, som måste såra er blygsamhet, kan jag ej löfva att ni skall förskonas, men från våldsardbeter skall: jag åtminstone söka skydda er. Hade jag vetat detta förr, skulle jag — men det är för sent att ångra något i detta fall nu. Hvarföre gick ni ej 1 land och vände er till en magistratsperson ? RA De, ville ej tillåta mig det, sir, och jag litade på käptenens löfte Detta meddelande gaf Dick Tarleton mycket att tänka på, och han beslöt att om möjligt tåga sådana mått och steg, som skulle förekomma ett förnyande af de uppträden Susanna beskrifvit. Det kan ej vara möjligt, tänkte hän, att hela besättningen är lika förderfvad. Det måste äfven finnas fäder — männer — bröder bland den. Passagerarne ä 0 äfven talrika. Beslutsamhet och enighet bör kunna afvända faran, om någon sådan verkligen är för handen. Det var med stor tillfredsställelse han äfven påminde sig ett par pistoler bland sina saker. Med er klokhet, som man knappt kunnat vänta vid hans ålder, beslöt Dick att ej göra något. förbastadt förtroende, utan först närmare C5servera kaptenens och passågerarnes karakter och upptörande, hvilka voro talrika nog att beskydda qvinnorna ombord, ifall et skulle fordras, och såvida de kunde förmås att handla enigt och raskt. Den förste han meddelade hvad hän hört, Vår den änge man)8e Aftonbl. n:r 19—19, 20—37, 39—59