Article Image
BS mm 2 he AE Kr MS SVAR SAÄVER AW BIEVLS för Vi tro både Sverge och Norge haft skäl att vara belåtna med sådana män ur kasten?, som Gustaf Löwenhjelm, Nils Palmstjerna, dOhsson och Ludvig Manderström. Med denna triumferande fras, med dessa slående exempel tror sig Svenska Tidningen totalt nedgöra hvar och en som vågar yttra någonting derom, att man vid besättande af de diplomatiska posterna, så väl som många andra inflytelserika befattningar, gör föga afseende på de inre qvalifikationerna, utan håller sig till en exklusiv krets, som genom börd och slägtrelationer anses snart sagdt sjelfskrifven till handhafvare af landets vigtigaste angelägenheter. Det torde emellertid förlåtas oss, som nu en gång fått namn för att vara litet skeptiska i afseende på herrligheterna uti vårt statsskick och inom vårt politiska lif, om vi icke genast rulla oss i stoftet inför så magunifika namn, eller känna oss tillintetgjorda vid tanken på de: storverk, som de skola vara eznade att återkalla i minnet. Grefve Gustaf Löwenhjelm var onekligen en rikt begåfvad natur och skulle måhända äfven utan rekommendation af sin höga börd och ännu högre familiera relationer ha kunnat bryta sig en bana i det allmännas tjenst. Vi våga: emellertid hysa den tanken, att man i de panegyriker öfver, honom, som varit synliga, räknat honom väl mycket till godo den kontrast, i hvilken han genom personlig älskvärdbet och snillrikhet stod mot hela den andefattiga massan af den samtida svenska aristokratien, och icke gjort sig så alldeles klart reda för hvad han verkligen uträttat, som kan ge honom anspråk på ett varaktigt historiskt namn, Hvad det aflärdomens, talangens och nitets berömmelse omgifna namnet dOhsson ungår, så vet Svenska Tidningen lika väl som vi, att det endast såsom ett kuriöst undantag och genom egna omständigheter kommit att bli inrangeradt i vår diplomatiska embetsmannahierarkis rullor; armeniern Ignatius Mouradgea hade lika litet som hans utmärkte son någonting att skaffa med vårt svenska junkerdöme; de utgöra emellertid exempel på den i aristokratiens intresse följda maximen, att då någon icke-adlig, oaktalt de mötande svårigheterna, inlagt stora förtjenster och gjort sig så behöflig, att hans befordrande till en af de åt aristokratien i allmänhet förbehållna posterna icke kan undvikas, så skall han adlas och baroniseras, för att liksom göra det påtagligt att det icke kan finnas någon ofrälseman med förtjenster om det allmänna eller med statsmannavyer. Hvad angår baron Nils Palmstjerna, så måste vi till vår stora skam uppriktigt bekänna, att vi befinna oss uti fullkomlig okunnighet om de lysande diplomatiska bedrifter, som bemälte herre skall ha utfört. Det är visserligen bekant, att friherren stod mycket väl vid Petersburgerhofvet; men detta har man mindre tillskrifvit någon stor diplomatisk skicklighet hos friherren, än att han till följd af sina enskilta politiska åsigter och hela sitt väsende för öfrigt, såsom despotiskt sinnad i riktningen nedåt, men ett mönster af underdånighet uppåt, måste synnerligen behaga kejsar Nikolaus. Det är emellertid möjligt, att han inlagt några förtjenster genom att återknyta eller stärka den bekanta Bernadotte-Romanowska familjetraktatens band vid ett eller annat tillfälle, då möjligen någon knorra kommit på tråden, och att han för öfr:gt i en eller annan småsak kunnat göra gällinde sitt personliga inflytande vid Petersburserhofvet. Hvad som deremot är odisputaelt är att Petersburgerhofvet haft ett ganska stort inflytande på honom, på hela hans politiska tankegång och uppfattningssätt, hvilket bland annat temligen klart visade sig, då han reste hem från Petersburg, för att upp: träda såsom ledare för den ultrareaktionära oppositionen på riddarhuset vid 1844 års riksdag, då han, oaktadt konservatismens segrar i det stora hela, fann andan och den politiska atmosferen här hemma så litet öfverensstämmande med den, i hvilken han så länge left och trifvits, att han, beslöt att skudda det svenska stoftet af sina fötter och nu någonstädes i Tyskland hvilar på sina politiska lagrar. Hvad friherre Manderström angår, har ingen frånkänt honom talang och skicklighet, och vi medgifva mer än gerna, att han skulle väl försvara sin plats inom hvilket lands diplomatiska kår som helst. Men just den stora berömmelse, som till en del rättvisligen kommit frih. Manderström till del, innebär ett eklatant vittnesbörd om den: fullkomliga brist på kapaciteter, som är rådande inom dessa regioner. Annorstädes, der det stode mindre illa till i detta hänseende, skulle väl frih. Manderströms förtjenster behörigen uppskattas och hans talang användas der den lämpligen kunde göra gagn. Men hos oss måste han vid sidan af de många absoluta nollorna utropas såsom någonting utomordentligt, såsom vuxen att fylla snart sagdt hvilket kall som helst, förklaras kompetent att vara en af de högste domrarne i smakens och vitterhetens verld o. s. v. Vid åsynen af de medelmåttor och odågor, som i allmänhet framdragas inom den högre politiska sferen, kan man icke finna det underligt, om en undantagsvis framstående talang väcker något uppseende och erhåller en relativ Letydenhet, som han under andra förhållanden ej skulle ega. Man erinrar sig härvid tvenne hekanta ordspråk: En fluga gör ingen sommar, samt Bland de blinde är den enögde kungo. Man hör understundom påstås, att det innebär en orimlighet att tala om aristokratiska företrädesrättigheter i vårt kära fädernesland, då den politiska representationen genom OREOAEORNNED NNE TE ET TAGIT RAD TEN LIG TINA

13 mars 1858, sida 2

Thumbnail