Hvem bor nu der? frågade hans. Densamma som i er barndomp, svarade klockarten; gamla Nan., Lefver hon ännu? Hvarför icke? Hon är flera år yngre än jag, och jag är ännu rask och kry Ja, det är väl sant, Nicholas, anmärkte den unge munnen; men ert lif har ej heller varit så ensligt och öfvergifvet som hennes. Som barn kunde jag aldrig rätt med henne. På samma gång jag kände mig tacksam för hennes vänlighet, ingaf hon mig -en verklig fruktan. Ni var äfven vänlig emot mig, men för er var jag aldrig rädd. Rädd för mig! Nej det skulle jag väl tro. För att återkomma till Nan, har hon emellertid mycket förändrats sedan ni såg henne. Hon var aldrig särdeles meddelsam, och är det nu mindre än någonsin. Stundom någon vacker dag går hon så långt som till kyrkogården, och kan då stå flera timmar, lutad emot stfättan och se framåt herrgården. Min tro är att bon har något på sitt samvete. Kyrkoherden talade en gång med henne i detta ämne, tillade han, men hon svarade honom så häftigt och bittert, att han aldrig. gjort om det.n Kanske dömer ni henne för strängt. Himlen förlåte mig om jag det görl var det undfallande svaret; men nog är detsbesynnerligt att en så gammal qvinna aldrig sätter sin fot i kyrkan. Om jag också vore blind och döf, skulle jag ändå gå dit, fortfor han, ty der komma alla goda tankar till oss. ; Dick beslöt att söka Nan samma qväll, eller ock dagen derpå. De hade nu kommit till Nicholas hem; ban tryckte hjertligt den gamles hand och sade honom ?god natt.? aGud välsigne honom! utbrast gubben, under det han följde honom med vänliga blic