LITTERATUR. Schwedische Volkslieder der Vorzeit. Aus d Sammlung von Erik Gustaf Geijer und Arv August Afzelius. In Versmass des Orig nalsiäbertragen von BR. Warrens. Mit eine Vorwort.-von. Dr Ferdinand Wolf. Neb 49 Melodien (Leipzig 1857). En af de förtjenster, som man icke ka frånkänna den nyromantiska skolan inom vi terheten, är att den riktade uppmärksamhete på den förut föraktade och förbisedda kristn medeltiden, dess underbara sagoverld, sånge: legender och konstskatter. Drifna på en gån af de romantiska sympatierna och af det ge nom andra orsaker nyvaknade nationella sträf vandet, inlade många af denna skolas koryfec oförgängliga förtjenster genom att uppsaml och bevara halfförgätna minnesmärken frå medeltiden. Bland dessa intaga folkvisorn icke det sista rummet; de äro dyrbara lem ningar af en förgången tids innersta lif. Men hvari består då folkvisans väsende Den är ett minnesmärke från den tid, d folket ännu sjelft diktade, då naturpoesiei ännu icke hade sig motsatt en konstpoesi Det. som upprörde hela folket, vare sig di att det var en krigsbragd eller något annat det fann snart en sångare och han gaf ut tryck åt de allmänna känslorna. Hvad ha diktat sjöng folket, hans visa lefde på des läppar, det var en gemensam egendom, mel sångarens namn det brydde sig ingen om at känna, och efterverlden vet det icke heller Det är naturligt att detta kunde egarum blot i en tid,.då individen ännu icke hade någor betydelse. Derföre uttala sig icke heller folkvisan några individuella känslor, såsom fallet är i konstlyriken; det är mera handlin gen som är det öfvervägande momentet deri Men kan man med en konstdomare angifve skilnaden emellan konstpoesien och naturpoesien sålunda, att medan konstdiktningen lägger sitt hufvudmärke på fyllandet af mellanlänkarne, på firgtonen och skildringen, så koncentrerar sig i folkvisan allt på uttrycket af en stark känsla och blott resultaterna, blot! de vigtiga momenterna blifva framhållna och hvad som förstås af sig sjelft blir ej utsagdt: deraf dessa i folkvisan så vanliga skenbara luckorna och sprången. Folkvisan är derföre till sin grundton episk; och det episka förutsätter ett på sätt och vis outveckladt samhällstillstånd. Vi hafva kommit till dessa betraktelser med anledning af förevarande på tyska öfversatta urval af svenska folkvisor ur Geijers och Afzelii samling och hvarpå vi med några ord anhålla att få fästa den ärade läsarens uppmärksamhet. Den bekante tyske lärde Ferdinand Wolf har inledt samlingen med ett företal. Han yttrar, att den tid väl är förbi, då det behöfdes ett företal med ursäkter för det man vågade erbjuda allmänheten folkvisor. Men han anser sig berättigad uppkasta den frågan, om alla dessa s. k. folkvisor i sjelfva verket ursprungligen och uteslutande utgått från de kretsar, dem vi nu kalla folket i motsats till de högre stående bildade sambhällsklasserna. I detta afseende bör derföre anmärkas, att man ingalunda kan hylla den åsigten, att de lyrisktepiska sångerna vore endast och allenast i folkets mun qvarlefvande fragmenter af de stora episka dikterna. Men i alla fall måste man särskilja emellan dessa lyriskt-episka sånger och de rent lyriska produkterna af folkpoesien. Ty om det också ej kan betviflas, att dessa senare i alla tider och bland. alla folk framträdt från alla samhällsklasser, och kanske i senare tider efter den inträdda åtskilnaden emellan folkeller naturoch konstpoesi förnämligast från de lägre, så torde detta ej vara fallet med de förra eller romanserna och balladerna. De tillhöra företrädesvis de högre klasserna: -det visar sig deraf, att den anda som . genomgår . dem tillhör ridderskapet, hela åskådningen deri utmärker adliga personer, ja till:den grad, att icke-adliga nära nog behandlas med förakt. De stå på samma grund och botten som de episka styckena, men i fornielt afseende tillhöra de folkpoesien. De hafva uppstått på en tid, då motsatsen emellan de högre och lägre stånden ännu ej var så skarp; de äro produkter af inspirationen hos genom det objektiva intrycket mäktigt upprörda och poetiskt begåfvade individer, men utan någon konstnärlig afsigt, och derigenom stå de närmare till de lyriska folkvisorna än till alstren af konstpoesien, och tillhöra folkpoesien, om de än icke äro diktade af hvad man 1 våra dagar kallar folket. Ty folkpoesiens väsende består ej deri, att den härleder sig från en viss samhällsklass; men det Uiktande subjektet ger deri ej luft åt sina individuella känslor, utan åt det allmänt menskliga, det allmänt kända, och derigenom blir den gemensam tillhörighet för hela folket samt är då folkpoesi i högre mening. Men dessa romanser och ballader hafva under tidernas lopp äfven blifvit folkvisor i vanlig mening, detigenom att de mera bildade efterhand började glömma och förakta dem. Synnerligast medverkade dertill efterhärmningen efter antiken, ty huru skulle dessa friska, okonstlade visor få nåd inför denna styfkjortelssmak? Men det fanns en samhällsklass, som icke föraktade dem, som behöll dem 1i troget minne, någon liten förändring under tidernas lopp oberäknadt, och det var hvad man nu kallar folket som denna ära tillkommer. Detta är i korthet Wolfs åsigt, som han yt