och publicerades — hvilket äfven skett med de förutnämda handlingarne — så väl i allmänna tidningar som i form af en särskilt broschyr, samt väckte ett välförtjent och stort uppseende ). Deraf framgick dels att det är ytterst tvetydigt huruvida Stockholms stads konsistorium alls är att anse såsom någon myndighet, hvilken lagligen något inseende öfver hufvudstadens folkskolor tillkommer, dels att en sådan presterskapets rätt, om den verkligen eger rum annorlunda än såsom en usurpation, dock ingalunda eger gammal häfd för sig i hufvudstaden, utan så småningom blifvit inkräktad, under det ifrån äldsta tider omsorgen om allmänna barnaundervisningen i Stockholm varit en kommunal angelägenhet. Revisorerna gingoi sina undersökningar tillbaka ända till medeltiden och meddela de den, vid jemförelse med närvarande förhållanden, särdeles öfverraskande upplysningen, att då på 1400-talet den dävarentde katolske erkebiskopen i Upsala, emot kommunens redan hätdvunna rätt, ville göra sina anspråk på att vara högste styresman öfver undervisningsväsendet i Stockholm gällande, så afgjorde påfven i Rom den deraf föranledda tvisten till förmån för kommunens rätt, under det erkebiskopen fick dementi för sin obefogade maktlystnad. Revisorernas berättelse och de omförmälta upplysningarne vunno emellertid allt afseende i sockenstämmonämden, och denna auktoritet beslöt till en början att anmoda öfverståthållareembetet om vidtagande af för ändamålet lämpliga preliminära åtgärder, hvilket uppdrag äfven så till vida blef efterkommet, att en komitå nedsattes för frågans fullständigare utredning och förslags i ämnet afgifvande. Denna komitå, efter att hafva i sitt arbete uppehållits öfver ett år under afvaktan på behöfliga uppgifter från en del pastorer) (såsom skolstyrelsernas ordförande); afgaf om våren 1855 till öfverståthållareembetet sin berättelse och sitt förslag, uti en ganska vidlyftig, af trycket utgifven handling, hvarest) fullständig redogörelse öfver folkundervisningens dåvarande tillstånd och behof lemnades. Man erinrar sig här i Stockholm väl, hvilket intryck denna skrift på sin tid gjorde genom de oförmodade, men på fakta grundade l upplysningar om det, så väl i afseende på antalet skolbarn som beskaffenheten af undervisningen, dåliga tillståndet af folkundervisningen i hufvudstaden; och behofvet af mera enhet och verksamhet i behandlingen af denna stora samhällsangelägenhet framstod i ännu tydligare dager än förut. Allmänna meningen uttalade sig. ock med en ovanlig enstämmighet tlil förmån för det framstälda förslaget, ej blott i allmänna tidningarne af alla politiska färger och på de offentliga möten, som höllos för frågans diskuterande, utan ock på sockenstämmorna,f der densamma skulle afgöras. Sedan förslaget derefter, till sammanjemkande af de få meningsskiljaktigheter, som uppstått på sockenstämmorna i afseende på några smärre och mindre vigtiga detaljer, 1 laga ordning gått till behandling uti sockenstämmonämden, blef det äfven af denna kommunalmyndighet gilladt och antaget samt, med ett särdeles varmt förord, i hvilket sedermera äfven öfverståthållareembetet instämde, ingifvet till ecklesiastikdepartementet, för erhållande af K. Majsts stadfästelse derå. Detta skedde om hösten 1855. Ifrån ecklesiastikdepartementet blefvo handlingarne omedelbart remitterade till stadskon-. sistorii utlåtande; men fastän hrr ledamöter af konsistorium — med undantag af ett par, som: på senare tider hade tillträdt sina embeten — il mer än en egenskap nödvändigt bordt väl känna I hela saken från början till slut, dröjde det likväl ännu öfver ett år, eller ända till början af år 1857, innan man hann blifva färdig med det infordrade utlåtandet, Säkerligen hafva få saker, som inkommitlå till regeringen, varit så fullständigt utredda, som den ifrågavarande, och i ytterst få fall torde en sådan allmän enstämmighet i afseende på ändamålsenligheten af föreslagna åtgärder egt rum bland invånarne i enå stor. kommun. När dertill kom, att äfven ledamöterna af konsistorium, såsom ordförande både i sockenstämmorna och skolstyrelserna, haft ampelt tillfälle att göra sina åsigter hörda; så är det obegripligt att ensur formel synpunkt någon : remiss till konsisto-F rium skulle erfordras. Det är så mycket mera obegripligt, som det å ena sidan är ganska tvetydigt hvad laglig befogenhet konsistorium eger att befatta sig med folkskoleväsendet och å andra sidan det minst bör vara departementet obekant, att allt hittills konsistorium, såsom sådant, uträttat intet, absolut intet för folkundervisningen. När folkskolorna först skulle inrättas i Öfverensstämmelse med 1842 års folkskolestadga, skedde detta icke förr än stadsnämden, icke konsistorium, dertill tagit initiativet; och den enda hit hörande åtgärd af konsistorium, som sedermera försports, nemligen afgifvandet af treårsberättelsen till ecklesiastikdepartementet om tillståndet af folkundervisningen i hufvudstaden, till och med denna obetydlighet har gjorts med den värma för såken, ätt konsistorium inskränkt sig till att helt kort och godt öfverlemna de särskilta församlingsskolstyrelsernas berättelser!! En remiss gjordes emellertid; och hvilka nya upplysningar, hvilka mogna förslager hade väl denna auktoritet, hvilkens mening regeringen ansett sig böra inhemta, att afgifva? — Vi redogjorde i Aftonbladet fullständigt för det konsiztoriela utlåtandet, och af den analys deraf, som vi gjorde, visade sig, att dess hela innehåll icke bestod af något annat än dels en usel advokatyr, genom hvilken konsistorium — likasom det på något vis hade blifvit angripet! — sökte försvara sig sjelft, dels en väfnad, icke blott af förvrängningar och förtydningar (ty detta uttrycker icke allt), utan af uppenbara lögner. Vi våga tryggt påstå, att ett mera skamlöst yttrande af någon offentlig auktoritet aldrig inkommit till regeringen; öch alla rättänkande medborgare, som togo kännedom om saAMN Aa rg le a Fur AlA RR