föCKSOLM tcu 5 Mars. 1 våra betraktelser r det resultat, som än tilländagående Tiksda; en. medfört derutinhah, att den tydligen och klart ådagalagt, hura fullkomligt utle: vad den nuvarande representationen är, di öjde vi något längre vid bondeståndet, emed an det nyaste skiftet i dess riksdagshistoria i d. ?tta hänseende är särdeles upplysande och eg, vadt att tillintetgöra alla illusioner om verkliga konstitutionella garantier och möjligheter till ett friskare politiskt lif, som skulle finnas 1908 vår representation i det skick, hvari den för närvarande befinner sig. Vi frågade: Såsom sakerna: nu stå; hvad betyder väl bondeståndet? Det må vara ett smärtsamt erkännande, men det : ir likväl sant, att bondeståndets inflytande på senaste tiden minskats med hvarje riksdag. Mången ledamot af detta stånd torde under innevarande riksmöte mera än en gång hafva frågat sis elf: vHvad har jag här vidare att beställa ? Må icke detta anses för en klenmodig fråga! Vid en blick på den verkliga ställningen inom representationen är denna fråga fullt berättigad. Ty det är en i ögat slående sanning, att våra riksdagar börja öfvergå allt mera till herredagar. Må svenska folketi tid inse detta och besinna hvad dess frid tillhör. Må det taga reda på och göra sig öfvertygadt om. hvilka makter det är som i sjelfva verket styra våra riksdagar. Må det göra sig på alivarf förvissadt om, hvilken ringa garanti för politiskt och ekonomiskt oberoende. det egeri den från visst håll så mycket beprisade fyrdelningen, och må det se till, hvad de-begge valda stånden numera kunna uträttå inom representationen till landets lycka och båtnad. Må det, såsom ledning derför, taga i betraktande denna riksdags resultater. Har pågon enda. å för folket mera vigtig och maktpåliggande principfråga lyckats vinna gehör och gåige-Å nomp, såsom det heter, hos de privilegierade kasterna? Hafva icke till. och med tvenne dylika, frågan om den religiösa toleransens erkännande och den om qvinnans myndighet. hvilka under form af kungliga propositioner blifvit framlagda för ständerna, tillbakavisats och undertryckts af-adeln och presteståndet? Visar detta icke mera än tillräckligt, att de aristokratiska och hierarkiska elementerna äro så öfvervägande inom representationen, att de förmå tillintetgörabåde regeringens och folkets gemensamt uttalade önskningar? Är det då icke hög tid att på allvar gripa sig an med representationsfrågan? Vill man hafva prof på ett ännu ytterligare anslagsraseri, för att komma till den insigten, att landets hela lycka och sjelfständighet. är beroende af en js er genomgripande representationsföränring Meh — det kan blifva annorlunda! säger man. De begge folkvalda stånden kunna en annan riksdag bättre uppfylla sina skyldigheter, och då... Ingen skulle innerligare än vi önska, att denna profetia blefve sann. Men vi nödgas bekänna, att vi på det högsta betvifla dess tillförlitlighet. Utom den kända sanningen, att en institution, som öfverlefvat sig sjelf, aldrig mera står att förbättra, tyckas alla tecken häntyda derpå, att man inom de s. k. folkvalda stånden icke mera har att förvänta sig den sjelfständiga anda och den patriotiska kraft, som tillförene, åtminstone skiftevis, lyckats hejda de privilegierade kasterna, då de-å ras sträfvanden blifvit alltför egoistiskt genomskinliga. Om de innersta orsakerna till denna förändring både i syften och hållning. hvilken aldrig hos borgare.och bondestånden varit så påtaglig och slående som nu, kundej vara mycket att förmäla, hvilket väl ock i sinom tid torde få sin fulla belysning. Tvenne yttre orsaker kunna redan här vara tillräckliga att omnämna, för att rättfärdiga våra ofvan yttrade farhågor. Det är bekant under hvilka missgynnande förhållanden för folkfrihetens utveckling innevarande riksdag begynte. Genom ett högst eget sammanfogande, man skulle kunna säga genom en ödets lek, hade tvenne brinnande hufvud-4 frågor för dagen så bemäktigat sig styrelsens och representationens tankar och intressen, att k. riksdagens öde deraf måste blifva bestämdtii och allt a mat träda i bakgrunden. Dessa frågor voro yernvägsfrågan och förhöjningen aj 4. embetsmännens löner. Man behöfver icke mera ; begge brännbara ämnen, för ; frön till splittring. och sönderslitning derif1 skulle hgga förborgade. Också inträffade det snart, att alla fordna politiska förhållanden; ! genom dessa tvenne skickligt inkastade bom) ber, blefvo alldeles upp och nedvända eller rent af sprängda i luften. Oppositionens öde I 1 var dermed afgjordt Representatioren delade å sig i tvenne fientliga läger: söder och norrÅ, om Mälaren. Gamla förbindelser upplöstes. s 1 1 I 1 än nämna dessa tt finna, hvilka nya knötos. Snart kunde man: icke mera skilja vän ifrån fiende. Allt var stadt iupplösning och förvirring. Jernvägsfebern hade gripit pluralitetens sinnen. Att tala för eller emot det s. k. systemet, derjå berodde i den tiden, huruvida man skulle anses för en finansiell kättare och fritänkare, eller icke, Det fattades icke representanter, som förklaraneq! sig, med suspenderande af sitt eget omdöme, js icke kunna annat än hylla systemet, emedanjs de ansågo sig skyldige att tro på regeringens Uk icke närmare undersökta förespeglingar och); kalkyler. Der fanns väl en liten hop af klen-1 a trogne, som, skyggande tillbaka för de bjerta Ia färgerna i taflan, äfven slogo sig på att pro-Ii fetera litet och läto utgå ett och annat var-) ninosron: men förväfvee TJarnusocfakarn hade M