da till 10 å 11 procent och genom sin förnämsta penningeinstitution bidrager att hålla den allmänt gängse räntefoten uppe vid samma höjd. Troligen skall man, för att försvara och rättfärdiga alla här anmärkta orimligheter, anse sig endast behöfva peka på riksgäldskontorets reglemente, som förbjuder kontoret att taga mer än fem procents ränta, Men äro då icke rikets ständer ännu tillsammans, och kunna de icke, med samma rätt som de tilllåtit banken att betinga en förskottsränta af , procent i månaden, äfven bemyndiga riksgäldskontoret att höja sin ränta efter omständigheternå? Det rent af förnuftsvidriga, för staten förlustbringande, för allmänna rörelsen skadliga och endast för hypoteksföreningarne fördelaktiga uti ofvananmärkta förbållanden synes verkligen vara till den grad inlysande för hvar och en, att meningarne väl borde vara temligen ense derom, att här förete sig sådana under riksdagens lopp inträffade händelser, som berättiga, upptagandet af hvarje förslag, som åsyftade att reda och ordna dessa förhållanden. Det borde väl också utgöra en väckelse för regeringen, att infria det halfva löfte om en framställning från regeringen angående räntans frigifvande i vissa fall och under vissa vilkor, hvilket man ansåg vara gifvet uti det statsrådsprotokoll, som fanns vidfogadt statslånspropositionen. Säkert är åtminstone, att erfarenheten redan nu till fullo bekräftat den åsigt, som statsrådet grefve Mörner, enligt hvad nämde statsrådsprotokoll vitsordar, i konseljen hade uttryckt, att nemligen ändamålet med statslånets upptagande endast ofullständigt skulle uppnås, om icke en viss grad af räntefrihet kunde åvägabringas. Både regering och ständer ha i sanning för närvarande ett ypperligt tillfälle att skåda de mest handgripliga bevis på hvarthän det leder, då man laborerar med så onaturliga och förnuftsvidriga principer, som den, enligt hvilken man vill genom lagar och reglementen binda penningens värde och begränsa det pris, som för densamma betingas.