— FR vv 10 BUD: Fällningen ite , svenska pressen. Beskyllninge I. ;ssen, att de a mot den svenska Opposiner r med ? on skulle af otidig klan ringslust lgöra vlind orättvisa fördöma och söka år fr? — allting, vare sig ondt eller godt, som ttvis an regeringen; är en af dessa blindt ) sa och obevista smädelser, som man emma under ett halft århundrade vant att få höra från deras sida, som äro var2 vänner af tryckfriheten in abstracto, men vär det kommer till praxis fordra, att tryckfriheten skall begagnas så som om ingen tryckfrihet funnes. Det skulle vara i hög grad intressant att få veta, hvilka de goda åtgärder, de från regeringen utgångna välvilliga reformförslag äro, som svenska OPPOR L blindmed sin omättliga skadelystnad skall ha blindvis kastat sig öfver och utan betänkande nedvräkt i Rakkerkulen?, såsom det heter på det humana och civiliserade norska tidningsspråket. Hvarje opar isk främling, som gjorde sig något besvär att sätta sig mn uti våra förhållanden och icke vore intagen af blind fördom mot det progressiva sträfvandet, skulle utan tvifvel medgifva, att den sjelfständiga svenska pressen efter 1844 i foglighet och i optimism gått så långt som skäligt varit, ja till och med, om man rätt sel på saken, ett icke så obetydligt stycke längre. Så länge man egde någon förhoppning, att regeringsmakten, inseende sitt eget och landets verkliga bästa, ville göra någonting för att befordra reformernas sak, understöddes och uppbars den ju af den liberala pressen, och det var de konservativa, speeielt en viss nu publicistiskt verksam förtroendeembetsman . förbehållet att göra en ganska hätsk och insidiös opposition. Den liberala pressen hängde så länge som möjligt, ja allt för länge fast vid sina förhoppningar, äfven sedan det ganska klart visat sig, att den reformkärlek, på hvilken dessa förhoppningar stödde sig, antingen endast var ett beskedlighetsmakeri och en eftergifvenhet för ögonblickliga påtryckningar eller en machiavellism, som önskade att splittra oppositionen och neutralisera den kraft, som en utbildad allmän opinion måste utöfva. Hos den, som något känner det inre af vår senaste politiska historia, kan det icke väcka någon förundran, om det liberala partiet icke väntar sig någonting af regeringen, och icke heller om detta dyrköpta medvetande skulle kännas något bittert, då det ligger i temligen klar dag, att vi uti de stora hufvudfrågorna. på hvilka vår utveckling beror, icke kunna komma ur fläcken, så länge regeringsmakten aktivt eller passivt gör gemensam sak med de båda privilegierade kaster, som trotsigt bjuda spetsen åt nationens förnuftiga fordringar samt vår tids politiska och sociala bildning. Då man sett, huru ett förslag tilllösning af nationens stora politiska lifsfråga, framlagdt af regeringsmakten, långt ifrån att från högre ort på ringaste sätt understödjas och befrämjas — vilket går så lätt och beqvämt när det rörer något favoritanslag, äfven ett sådant, som man funnit för godt att icke officielt förorda, t. ex. förslaget till befästningsarbeten vid hufvudstaden — tvärtom blifvit handlöst öfvergifvet och i hemlighet motarbetadt; när man ser, huru äfven sociala reformförslag med pukor och trumpeter framställas och väldigen utpuffas öfver hela Europa, för att sedermera i behörig tid borttrasslas och omintetgöras genom hofvets underdånigaste junkrar och genom ett eller annat dussin till votering uppbeordrade unga garnisonsofficerare, då kan i sanning den, som har något hjerta för vårt folks framtid och som icke kan finna någon tröstegrund i den slöa egoistiska satsen: apres nous le deluge — nog håller det väl ihop i vår tid — bli något underlig till mods. Vi äro icke anhängare af hatets evangeliump; vi underkänna värdet af de politiska verkningar, som kunna åvägabringas genom att tala till lidelserna i stället för till förstånd och öfvertygelse, och vi beklaga det mehn, som svenska pressen och den liberala saken lidit genom åtskilliga matadorer, som sväfvat från det ena politiska lägret till det andra och i gin verksamhet på bådadera sidorna ständigt varit oberoende af alla verkliga grundsatser och deremot låtit leda sg af hatet, hämdlystnaden eller andra dåliga prioner Men på samma gång vi för egen del vilja sträfva att bedöma hvarje sak så passionsfritt som möjligt, kunna vi icke känna oss färdiga att genast bryta stafven öfver den, som, vid betraktande ef den närvarande ställningen intagen af djupt missmod, skulle vara böjd att bemöta uppmaningen till att älska och höppas och förtrösta med den bekanta Herwegska refrainen: Wir haben lang genug geliebt. — — RA RR RS a a RR Har den svenska oppositionspresen de ringaste utsigter att genom artighet, beskedlighet och eftergifvenhet kunna locka regeringsmakten att omfatta reformernas sak? Ja, någonting sådant kan man möjligen föreställa sig i Norge, der till följd af himmelsvidt skilda förhållanden ett system. af ömsesidig courtoisie i senare tider utvecklat sig, och dylikt kan äfven meningslöst eftersnackas af Svenska Tidningen, som icke är synnerligen nogräknad, så snart hon hittar någonting som möjligen kan an vändas såsom projektil mot den liberala pressen. Erfarenheten vittnar tillräckligt, att det endast är genom en ihärdig opposition, genom att konsolidera den allmänna meningen och genom begagnande af de politiska konjunkturerna som det är möjligt att genomdrifva nåoan förhättrino I vårt land.