ten, att frågans framställande till bifall skulle vara stridande mot grundlagen. Att sådant ej heller är förhållandet, tyckes, som vi redan i går anmärkte, vara alldeles klart vid öfver vägande af 64 SR. F. ordalydelse, att såväl rikets ordinarie statsmedel och inkomster, Söm de extra ordinarie bevillningar till statsverket, hvilka af riksens ständer anslås, skola vara under konnngens disposition,; enär detta icke på något sätt förhindras derigenom, att medien inlevereras till riksgäldskontoret, som haturligtvis är skyldigt, lika så väl Som statskontoret, att Jå konungens redqvisition utbetala samma medel. Som bekant är, ingår för närvarande hela den allmänna bevillningen till riksgäldskontoret, utan att det hittills blifvit ifrågasatt att sådant finnes stridande mot grundlagen eller. att dessa medel icke stå under konunens disposition. På samma sätt förhåll sig med de till jernvägsbygnaden an1 sd Å : 3 brå . Flugna så högst betydliga medel; och att bränwinsbevillningen skulle vara af ånnan natur, eliter, om den inlevererades till riksgäldskontoret, stängas från konungens disposition, lärer vara :omöjligt att fatta, än mindre att bevisa. Likaledes erinra vi oss, att någön proposittonsvägran icke kom i fråga då för nåon tid sedan statsutskottet i betänkandet n:o 9 väckte förslag derom, dels att inflytande statsmedel skulle levereras och insättas i lånekontofen o. s. v., dels att hvad af statsvetkets kontanta behållning kan någon tidundvaras, till riksgäldskontoret skall öfverlemnas, för att genom dess försorg allmänna rörelsen tillhandahållas. Det synes fördenskull alltför orimligt att förutsätta, att det vida inskränktare förslag, som nu blifvit väckt, skulle vara grundlagsstidigt; och vi förmoda således, att åtminstone något stånd, genom att yrka framstältandet af proposition till bifall å statsutskottets ifrågavarande betänkande, må hänskjuta frågan till konstitutionsutskottets afgörande, emedan vi för vår del anse det vara i konstitutionelt hänseende långt vigtigare att sätta en gräns för talmanskonferensens diktatur än sjelfva beslutet rörande saken, som för närvarande är mindre maktpåliggande, än att underkänna rikets ständers rätt att derom besluta, — Ett nytt vittnesbörd om den närvarande besynnerliga ställningen inom bondeståndet erhöll man i går, då ståndets majoritet vägrade remiss af en utaf Liss Lars Olsson från Daarne, i stöd af 56 regeringsformen, väckt motion rörande landets finansiella ställning. otionen, mot hvars form och sammansättning åtskilligt visserligen kunde vara att anmärka, innehöll begäran om nedsättande at en komit till utredande af statens finanser, sådana de gestalta sig nu, jemförelsevis med deras ståndpunkt förlidet år, då regeringen lät framlägga så vackra taflor öfver landets blomstrande ställning. En större dementi torde väl knappt någon regering hafva fått, än den, som nu sjelfmant erbjuder sig vid en blick på den verkliga finansiella ställningen, hvilken visar sig så betänklig, att det lider föga tvifvel, att rikets ständer, om de äfven snart åtskiljas, efter i detta afseende blott halfgjordt arbete, inom kort torde nödgas åter sammanträda, för att söka utreda den trassliga härfvan. Liss Lars Olsson, som begrundat detta sakernas sammanhang och tyckt innevarande riksdags statsutskott hafva gått nog långt i anslagsväg — en åsigt, som Lars Olsson torde hafsa gemensam med hela den tänkande delen af svenska allmänheten — har derföre i sin motion uti bjerta drag påpekat och framhållit åtskilliga omständigheter, som rätt väl torde behöfva behjertas. Om ock det i motionen uppgifna sättet icke visar sig vara det lämpligaste, hvarom dock kan ordas mot och med, och motionen således i det stora hela icke kan betraktas annorlunda än såsom en opinionsyttring, tillkommen i riksdagens ellofte timma, så följer icke deraf, att remiss af densamma bordt vägras, och allraminst af ett stånd, som bättre än något annat bordt sentera motionens goda syftning. Härtill kommer, att, enligt ett gammalt bruk inom bondeståndet, remiss af en motion icke plägar förvägras, såframt den icke står i direkt strid med grundlagen, eller motionären sjelf, på grund af gjorda anmärkningar, återtager densamma, Detta gjorde nu icke Lars Olsson. Icke förthy lyckades det den Ola MånssonPetter Jönssonska koalitionen, som i kritiska ögonblick alltid beherrskar ståndets majoritet, att förhindra remiss. Motionären hade i sin motivering anslagit några högst ömtåliga strängon som måste hafva klingat mindre välljuande i statsutskottsledamöternas öron. Motionen förklarades på denna grund af en taare ovärdig att komma till medståndens kännedom och behandling. Det utskott — ekonomiutskottet — som skulle kommit att pröfva densamma, borde väl annars icke ha insetts så farligt. Då detta utskott, enligt ett par dess ledamöters förklaring, för närvarande ngenting hade att göra och således hade god id på sig att diskutera motionen, så kunde en handläggning af densamma blifvit intressant nog. Men ödet hade annorlunda beslutit. Motionen lades, efter skedd omröstning, med 14 rösters majoritet till handlingarne, och bonleståndet har härmed förklarat all undersöking af den närvarande finansiella ställningen ör öfverflödig. Då detta bidrager till att kaakterisera den närvarande ställningen inom bondeståndet, förtjenar det att antecknas såiom det egentligen anmärkningsvärda uti saken. ee — Såsom våra läsare sett af en i gårdagsladet införd telegram, har i Frankrike ett sanska märkligt cirkulär blifvit utfärdadt till refekterna angående undertryckandet af samnansvärjningar och stämplingar. Det icke ninst märkliga vid detta dokument är, att letsamma blifvit utfärdadt af en hr Espinasse, ntagligen den general med detta namn, hvilen under Krimfäölttågat wann om nåmgAt 4...